Att bli erkänd efter sin död.
anders tempelman
Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.
Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.
Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.