Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.