Att resa med stil.

Jag är på väg till Milano. I affärer, vore roligt att skriva, fast det är inte riktigt sant eftersom jag sitter sitter i ekonomiklass näst längst bak i planet. Mina knäskålarna är integrerade i stolen framför mig och skuldrorna pressas framåt eftersom jag har de två förhöjningarna avsedda för hålla huvudet på plats, rakt in i ryggen. För att skapa lite med benutrymme har jag lagt ena underbenet på sned, men det har den lilla bieffekten att foten somnar och jag tvingas att alternera mellan fötterna. Min kropp svarar med den enda tillgängliga flyktvägen - sömn.

Jag drömmer om ett blågrått, trögflytande hav där jag simmar för livet men ändå sjunker sakta. Jag vaknar av en djävulsk smärta i ena knäskålen. Flygvärdinnan har passerat med matvagnen i metall och medvetet drivit den in i mitt knä. Uppvaknandet sker så plötsligt att jag får en whiplashskada samtidigt som jag konstaterar att knäskålen lösgjort sig från knäleden och  hänger fritt utmed sidan av mitt ben. Jag drar in benet med händerna  och försöker pressa skinkorna hårdare mot sätet för att på så vis vinna lite yta. Det går inte utan att jag vrider mig framåt och lite utåt mot gången, med påföljden att jag har ansiktet någon centimeter från en mans kön som köar för att gå på toaletten. En frän doft av chevre och ammoniak slår emot mig och jag vrider mig hastigt åt andra hållet. Mitt ansikte hamnar då i urringningen på en välväxt italiensk  kvinna som inte missar tillfället och pressar mitt känsliga ansikte stenhårt ned mellan sin bröst. Jag befinner mig i en Fellinifilm och svimmar kort därefter av syrebrist.

När jag vaknar upp är jag  i en ambulans på Milanos gator, med håret insmort med stelnad bröstmjölk. En par dagar senare lämnar jag sjukhuset med ena benet i gips upp till höften och en krage runt halsen. Jag har fått exakt samma sittplats på planet hem och sitter med mitt bandagerade ben rakt ut i gången. Folk trampar och snubblar på det, men jag bryr mig inte för jag har blandat 4 Sobril med 3 whiskey. Vilken resa!