Påfrestande människor.
anders tempelman
Jag fick en inbjudan till ett seminarium: Hur man handskas med besvärliga människor. Det kändes oklart om jag bjöds in i egenskap av småföretagare med anställda eller som en besvärlig människa själv.
Så jag tog med min buktalardocka Steve och gick dit. Inte Stiiiv, utan Ste-ve, på göteborskt vis. Han satt i knät under möten och förde ett väldigt oväsen. När han inte drog ordvitsar eller pratade om Änglarna och fesk, sjöng han låtar av Lasse Dahlqvist och Håkan Hellström för full hals. Föredragshållaren var en psykiatriker i svart polo som kastade flera irriterade blickar mot mitt håll, speciellt när Steve hade tagit av sig på underkroppen och gjorde obscena höftrörelser. Då slog jag ut med händerna och liksom gestikulerade fram ett ordlöst ”hur tror du att det här är för mig då?”
Det lilla jag uppfattade av kursen var i alla fall att det fanns två huvudstrategier för att hantera bevärliga människor. Den ena handlade om att arbeta med mig själv och inte tillåta mig att reagera så starkt. Den andra handlade om att öka min insikt och förståelse till varför Steve uppför sig som han gör. Jag provade bägge strategierna innan jag slutligen bestämde mig för att kasta Steve i soptunnan.
Morgonen efter vaknade jag av att han låg sked bakom mig och luktade lite makrill. Jag behöver nog en flismaskin mer än en strategi.
Anders Tempelman