Lyckan är ett kylskåp.
anders tempelman
Jag åker runt med ett trasigt kylskåp i lastutrymmet i min bil. Jag antar att det finns någon sorts symbolik här, men jag är för obegåvad för att se den.
Samma dag som det började att ge upp livsanden, med flåsande ljud och allt sämre kylning, så brann det i en vitvaruaffär i min närhet och alla priser sjönk med 50%. Jag åkte dit och njöt av att synchroniciteten för en gångs skull var på min sida.
Annars har hela mitt liv präglats av sammanträffanden som varit kontraproduktiva. En tonårstid märkt av sen könsmognad, det kalla kriget, AIDS, energikriset och stora presenningar över folkölen på helgerna. Jag var för ung för att bli rik på 80-talet och är för gammal för att bli det på 2000-talet. Min bestående känsla är att jag fötts på fel plats och i fel tid.
Jag dagdrömmer om att jag skulle veta allt det jag vet nu (inte jättemycket) och bli geniförklarad i 1600-talets Italien. Jag och Caravaggio skulle vara ute och röja på nätterna och på dagarna skulle jag smidigt leda in Galileo Galilei på de spår som skulle göra honom världsberömd. Kanske skulle jag lotsa Shakespeare lite elegant och bistå med teman för hans skapande. "Vad tror du om en pjäs med en dansk prins?" Medicifamiljen skulle finansiera mitt liv i lyx och överflöd men eftersom jag har svårt att hålla tyst skulle jag snart få katolska kyrkan över mig. (Både bildligt och bokstavligt om man känner den rätt.)
Dagdrömmen tar slut när jag eldas upp vid en stolpe på Piazza della Signorina, samtidigt som jag kommit fram till soptippen som stänger grindarna framför ögonen på mig. Jag vänder hemåt med mitt uttjänta kylskåp och inser att för min sort finns ingen perfekt epok.