Förlamningen.

Ett tidigt minne från min barndom är när jag lyckades sova på mage i sängen, med armarna under mig. Resultatet var att jag vaknade med två fårfioler i sängen som på något sätt var förankrade vid mina axlar, helt utan känsel och styrsel. Efter hand kom en brännande och stickande känsla som sen övergick till en fruktansvärd smärta när blodet och känseln återvände.

Jag trodde inte att jag skulle få återuppleva det här fenomenet mer, men nu när jag köpt en ny säng som är hård som en stenhäll händer det igen. Jag ligger, som alltid, i fosterställning med en gummikloss mellan tänderna och drömmer mardrömmar om kunder jag jobbat med. Uppvaknandet sker alltid i skedet när jag måste klä av mig naken inför kunden och smörja in mig med drottningsylt.

Det är också då jag känner att jag ligger på något. Är det min hund, en brandsläckare eller ett sagolikt stånd? Svårt att säga, tills jag försöker ta mig upp och inser att jag saknar armar och att mitt ansikte är nedpressat i kudden. Jag kan varken andas eller röra mig. Desperat börjar jag rotera min höfter. Som Elvis, hinner jag tänka innan jag faller handlöst ur sängen och landar med ansiktet mot parketten. Blodet forsar ur mig och jag kan inte ta mig upp, så jag rullar över på rygg och skjuter mig själv med fötterna ut i hallen, mot badrummet. Eftersom det formligen bubblar blod ur näsan glider jag ovanligt lätt.

Väl i badrummet lyckas jag halvsätta mig upp och pressa huvudet mot ena väggen och därigenom ta mig upp i stående ställning. Jag betraktar mig själv i spegeln, med de två livlösa armarna dinglande utmed sidorna. Jag försöker svinga upp en arm för att se om jag kan få liv i den, men det enda som händer är att jag slår mig själv hårt på näsan igen och liksom en ketchupflaska skjuter en projektil blod över hela badrummet. Plötsligt känner jag hur fruktansvärt kissnödig jag är.

Armarna lyder fortfarande inte och dunkar av smärta, desperat försöker jag få in dörrens handtag under resåren på kalsongerna. Till slut lyckas jag och gör ett hastigt ryck så att kalsongerna slits loss. Eftersom locket naturligtvis är nedfällt, tvingas jag att öppna det med kinden. Sen sätter jag mig åt fel håll och lutar mitt blodiga ansikte mot väggen och flämtar. Jag somnar och vaknar 3 timmar senare, med ansiktet fastklistrat mot väggen av allt blod. Armarna fungerar igen, men när jag försöker resa mig upp märker jag att mina ben somnat.

”Skjut mig” väser jag för mig själv och somnar om.