Luftens IKEA.
anders tempelman
Jag flyger med Ryanair för första gången. Med lågt ställda förväntningar äntrar jag planet som med sin blågula färgsättning direkt för mina tankar till IKEA. Spånskivor som spricker när man trycker in feldimensionerade fästen, skruvpåsen som alltid saknar ett par avgörande skruvar, kantstötta köksluckor och lådor redan vid leverans, ett kösystem som skapar köer snarare än minskar dem och ett lager som har allt utom just det som du ska ha. Men jag håller inne med alla mina bilder av IKEA och ler mot pursern. (Inte för hjärtligt, jag vill inte ge honom några konstiga idéer.)
-Sätt dig var du vill, vi har inga bokade platser på våra plan, säger han och äter upp mig med blicken.
Jag stannar upp och lägger en småsvettig handflata på hans spröda axel.
-Jag har förstått att ni alla saknar kollektivavtal och numera anställs via ett bemanningsföretag på Irland?
Han nickar lite och ler lite osäkert mot mig.
-Men varför har ni överfört den otryggheten på oss passagerare? För det är precis så det känns när man inte har en plats ombord. Man sitter här med en känsla av att inte höra hemma någonstans, att man är utbytbar, ersättlig och bara ett identitetslöst paket som ska forslas från en punkt till en annan.
Jag blockerar gången mästerligt och har hela planets uppmärksamhet när jag med dramaturgisk precision höjer mitt tonläge gradvis.
-Sen trodde jag att det var ett av flygbranschens heliga kor att aldrig göra sittplatsfrågan till någon sorts Bingo. För hur ska ni då klara av att identifiera alla ombord när planet kraschat på en platå i Alperna? När vi alla sitter som utbrända koldockor i sätena, med gapande hål till munnar som ylat ut vår dödsångest när hela kabinen fylldes med en gigantisk svetslåga av flygbränsle och syrerik alpluft?
Tystnaden i planet är total när jag tar fram ett papper ur min innerficka och skriver min sittplats på innan jag ger det till pursern.
-Här är mitt tandkort, lägg det i svarta lådan tack.