Att ge av sig själv.

Jag står vid charkdisken och väntar på min tur, när en liten kvinna dyker upp vid min sida. Hon har en banderoll över sin Barbourjacka med någon sorts text som jag väljer att inte läsa.

-Stör jag, frågar hon och ler inställsamt upp mot mig.

-Inte alls, ljuger jag för att inte skapa dålig stämning i butiken.

-Har du funderat på att donera dina organ någon gång? undrar kvinnan och plirar lite glatt mot mig. Då ser jag texten på hennes banderoll: MOD - Mer Organdonationer. Jag minns i samma ögonblick att jag pladdrat animerat om det här på någon middag, om att alla vi som ändå är ateister och lever utan hopp måste skriva upp oss. Det är vår skyldighet, minns jag att jag stod upp och ylade mot mina vänner.

-Ja, men jag har tyvärr inte anmält mig ännu, säger jag sammetslent och tar emot donationskortet och en penna som hon generöst erbjuder mig. Glasskivan som täcker sektionen där inälvsmat ligger tjusigt upplagt får tjänstgöra som underlag.

Jag känner mig generös och storsint, ända tills jag kommer till raden som undrar om jag vill exkludera några organ.

-Varför skulle jag vilja välja bort några organ? frågar jag kvinnan.

-En del har personliga eller religiösa skäl, säger kvinnan med huvudet lite på sned.

-Ja, det ska väl vara testiklarna då, säger jag och suger lite på pennskaftet. Jag har läst att transplanterade testiklar producerar spermier med samma genetiska kod som ursprungsägaren, fortsätter jag och ser bekymrad ut.

-Eh….jaha? Du gör som du vill, säger hon och flackar med blicken mellan fårtarmarna och kalvnjurarna.

-Då kan ju vilken idiot som helst bli far till mina barn, det går ju inte, säger jag och får samtidigt en ny ingivelse. 

-Säg såhär. Jag kan tänka mig att donera bort rubbet, men inte till vem som helst. Är vi överens då? 

-Nu är jag inte riktigt med dig…

-Jamen tänk om någon som rökt som en idiot hela livet ska få mina lungor. Eller om mina ögon hamna hos en nynazist, levern hos en kvinnohatare, min mjälte till en sexualförbrytare och njurarna till en svensk hantverkare. Det går ju inte. Jag vill att mina organ ska hamna hos människor som förtjänar en andra chans, säger jag och skrattar till.

-Organdonation handlar om att ge villkorslöst, det blir ohållbart för oss annars, svarar hon bistert.

Jag tittar länge på henne, skakar missmodigt på huvudet och suckar sen högt.

-Ja, men nu handlar inte allt om dig, eller hur? Nu är det mina organ, mitt eget kött och blod vi pratar här. Samtidigt sträcker jag min arm bakom disken och lyfter ut en kolever stor som en koskit och håller upp den i ansiktshöjd på henne samtidigt som jag höjer rösten.

-Annars kan du ju ta den här istället. Den ställer inga krav, den har inga moraliska hänsynstagande och bygger heller inte på att jag måste börja köra en motorcykel jag inte behärskar, klippa gräsmattan i flip-flops, simma med vithajar eller vara småpackad på Skanstulls T-banestation runt midnatt.

Kvinnan backar iväg från mig och kolevern som halkar omkring i mina händer, samtidigt som det plingar till och det är mitt nummer som får handla.

-Jag tar nog den här, säger jag till den finniga pojken bakom disken. Om inte kossan skrivit en lapp och sagt att hon inte vill säljas till folk som inte fyllt i sina donationskort, skrockar jag högt och får inte en enda gillande blick i hela matbutiken.

-Ja God djävla Jul på er också, muttrar jag samtidigt som jag går därifrån.