Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.