Det sista andetaget.
anders tempelman
Ett halvår efter att hans pappa dött befinner han sig på det gamla landstället och går igenom det sista innan de nya ägarna ska ta över. Han strövar i den mörka fiskeboden där doften av svalornas spillning blandas med inslag av havsvatten och bensin. Han låter blicken glida över sin pappas gamla fiskeutrustning, drag med rostiga krokar ligger huller om buller i fiskelådan. I en gammal plastback ligger näten vikta efter konstens alla regler, men fortfarande med lite tångrester kvar.
Den vackra gamla utombordaren från 40-talet som hängt där inne så länge han kan minnas, blänker i det skumma ljuset från det enda fönstret. Han inser att ingenting där inne är värt att rädda. Lite frånvarande tar han upp den gamla blå badmadrassen från golvet som märkligt nog fortfarande är lite halvfull med luft. Det är madrassen han lekte med som barn. Den han låg på och väntade in vågorna från de stora båtarna som la till vid ångbåtsbryggan flera gånger per dag. När hans fingrar glider över madrassen minns han hur illa han alltid tyckt om det sträva plastmaterialet mot huden när det inte är blött.
Plastknoppen sitter djupt förankrat i madrassens lite spruckna gummiöppning. Han drar tills knoppen börjar ge efter och plötsligt forsar luften mot hans ansikte. Den omisskännliga andedräkten av hans pappa strömmar mot honom. En kombination av piptobak, alkohol och PIX halstabletter, de som pappan alltid åt för att dölja sitt missbruk. Det sista andetaget, tänker han och släpper madrassen till golvet och går ut i ljuset igen.