Ordmärkaren.

Efter en improduktiv dag som huvudsakligen bestått av att brottas med kommateringar, tempus och en låg självkänsla, klädde jag motvilligt om för kräftfesten.

Min bordsdam rasslade med juvelerna, lyfte en svensk kräfta med sina klor till naglar och sa att det värsta hon visste var snåla människor. Jag svarade att det värsta jag visste var massmördare. Hon sa avmätt att det knappast var samma sak, vilket jag höll med om. Då tittade hon irriterat på mig och frågade om jag ville få henne att framstå som ytlig. Jag svarade att det hade hon klarat av utmärkt helt på egen hand. Ungefär där dog vårt samtal. 

Först flera snapsar senare när värden undrade om någon ville ha västerbottenosten, tog hon emot den med orden att hon älskade västerbottenost. Då flikade jag in att jag älskade min fru och mina barn. Hon väste mellan sina blekta tänder vad mitt problem var? Hon älskade naturligtvis också sin man och sina barn. Men då undrade jag om hon älskade västerbottenost mer eller mindre än sina familj? Jag tyckte att det var ett intressant perspektiv, att försöka hitta en sorts gradering av hennes känslor. Lite som Maslows behovshierarki fast för känslor. Det tyckte inte hon och avslutade med att säga hur hon längtade efter att den här middagen snart skulle ta slut. Innan hon hann resa sig svarade jag att jag längtade efter fred i mellanöstern.

På vägen hem hatade jag mig själv lite grann, men kände samtidigt att kärleken till språket återvänt.