100% datasäkerhet.

Jag fick ett uppdrag av regeringen nyligen. Av en massa säkerhetsskäl kan jag inte gå in på detaljerna. Det kom i alla fall en engångsinloggning från SÄPO så att jag skulle kunna ladda ner en topphemlig fil inför ett förestående möte. 

Allt gick smärtfritt tills jag skulle placera filen på ett lämpligt ställe i min egen dator. Febrigt skapade jag en mapp som döpte till RIKETS SÄKERHET som jag sen listigt dolde i en annan mapp som jag döpte till LILLE SKUTT. Ointagligt, var mitt eget omdöme när jag sen flyttade den hemliga filen till rätt plats. Samtidigt drabbades jag av någon form av tangentbordstourettes, där vetskapen om filens enorma värde spelade pingis i mitt huvud med tvångsmässiga tankar att ingenting fick gå snett. Min tumme gled i alla fall olycksaligt på musplattan och filen hamnade i datorns papperskorg. Instinktivt släppte jag tangentbordet och backade undan. Väl medveten om att jag fortfarande kunde hämta upp filen, tog jag ett par djupa andetag och pratade uppmuntrande till mig själv.

-Det är inga problem Anders, du bara dubbelklickar på papperskorgen, sen drar du filen till skrivbordet. 

Jag följde mina egna instruktioner, lite slarvigt kan man väl säga, eftersom jag höll ner symbolen för kringlan och utförde en s.k säker tömning av papperskorgen. 

Hysterisk kanske inte är rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Efter 40 minuter på golvet i fosterställning där jag kunde ha fungerat som en mänsklig dildo för elefanter, samlade jag mig. Att ringa regeringskansliet eller SÄPO och lite obekymrat förklara att jag lyckats kasta ett topphemligt dokument, kändes inte som ett alternativ. Det gjorde däremot en barndomsvän, som levt hela sitt liv på nätets mörka sida - usenet. Låt oss kalla honom för Sten-Åke eftersom ingen heter det längre. Han befann sig just då hemma hos sina föräldrar i Dalarna för att fira sina morföräldrars guldbröllop.

-Vad ska jag göra? undrade jag med en puls som dundrade som en bastrumma.

-Backa undan från din dator, jag går in och fixar det, svarade Sten-Åke och slog på högtalartelefonen. Jag hörde ljudet av middagen, glada röster, bestick mot porslin och klingande glas i bakgrunden.

-Ok, sa Sten-Åke, får jag ip-adressen.

Jag hörde en gammal röst från middagen som undrade vad han höll på med.

-Jag ska bara hjälpa Anders, det går fort ok? sa han högt och plötsligt tystande alla i bakgrunden och mitt namn mumlades igenkännande runt bord.

Jag gav honom mitt ip-nummer.

-Ok, jag är där. Vad är ditt password till datorn?

-Mitt password?

-Du kommer väl ihåg ditt eget password?

-Ja, oh ja….sa jag och hörde hur min röst liksom ekade runt middagsbordet i andra änden.

-Så vad är det?

-Kan vi inte ta det utan högtalartelefonen på? 

-Ska du ha hjälp eller inte?

Jag hörde mitt password eka i mitt huvud. Ett sammansatt ord som kanske kan passera som kraftuttryck efter en misslyckad drive på golfbanan, men som skulle skapa en irreparabel skada på ett guldbröllop. Så jag la på. Filen var förlorad, men mitt ansikte var räddat.