Den nya mansbilden.
anders tempelman
Min korta period som fotomodell dog samma dag som den metrosexuella mannen och det pinnsmala skönhetsidealet dök upp. För såna som mig fanns då bara Dressman och finska företag kvar. Företag som uppskattade storväxta män med fåraktig blick, dumsäkra leenden och en total oförmåga att röra sig naturligt framför en kamera. Men drömmen att bara bli bedömd efter hur jag ser ut, dog aldrig riktigt.
Nyligen gladde jag mig därför över ett mail från en kvinna som undrade om jag var intresserad av att bli modell för ett företag med kläder och utrustning för jakt, fiske och utomhusliv. Jag som visserligen varken jagar, fiskar och tycker att den svenska skogen är överskattad, blev utom mig av glädje. Kvinnan hade sett ansiktsbilder på mig på nätet, men saknade en helkroppsbild där jag inte hade så mycket kläder på mig. Jag skrockade tillbaka att den typen av önskemål skulle kunna klassas som sexuella trakasserier. Hon svarade med en gullig bild på hundvalp och skrev att om jag inte gjorde exakt som hon sa från och med nu, så skulle hon döda hunden. Eftersom jag älskar hundar mer än människor var jag helt i hennes våld.
Sen startade en egendomlig modellkarriär för mig, där jag tvingades skicka bilder på mig själv, poserandes i vinterlandskap iförd enbart gula gummistövlar och en yxa. Hon var väldigt exakt i sina önskemål kring bilderna, vilket kändes lite exkluderande och oinspirerande för mig som har en så stark konstnärlig ådra. Det finns ju bara så många poser man kan inta med så lite rekvisita. Dessutom kände jag att de kyliga omständigheterna liksom förminskade mig på ett tråkigt sätt.
Jag skrev att jag inte var främmande för att ta regi men att jag också ville få tolka och tillföra mina egna visioner och därmed höja nivån. Hon bad mig hålla käften och skicka fler bilder. Hon var omättlig och när våren kom tvingades jag att resa långt norrut i Sverige för att ta nya bilder. Slumpmässigt klev jag av tåget där snön fortfarande låg och halkade ut i mina lågskor, riggade kameran, klädde av mig och kokade inombords. När snögränsen nådde Kiruna, bestämde jag mig för att spela ut hela mitt register, helt emot hennes önskemål. Att ta samma klichébilder om och om igen kanske höll hundvalpen vid liv, men det höll på att döda mig. Så jag gav allt i en snödriva vid Torneälven. Skapade mig själv en backstory så att jag kunde göra bilderna ”till mina” och hitta själen i min karaktär. Jag hämtade inspiration från Stanislavskij, Tunbjörk, Russ Meyer och Putin.
När en Same passerade med lite renar och tittade dött på mig, dog inspirationen en smula, så jag packade ihop björnfällen och sjuksköterskeuniformen. Jag skickade nöjt bilderna till kvinnan och skrev att det här var den nya mansbilden. Stark på ett mjukt sätt sätt. Både försörjare och objekt i ett. Hon svarade med en bild på en köttgryta där ett hundhalsband skymtades.