Komprimera mig.

Det är ett litet oansenligt paket som anländer med posten. Ännu ett av mina impulsköp från en stor kinesisk sajt (vars namn jag inte kommer att nämna förrän de betalar mig för det). Jag betraktar lite oroligt de två sladdriga syntetprodukterna jag vecklat ut.

Det är som vanligt lite av ett mysterium varför jag köpt dem, det motsvarar kanske tjejers inköp av verkningslösa, snordyra krämer. ”Ett självbedrägeri kan bara upprätthållas genom frekventa övergrepp på förnuft och rationalitet” säger jag nöjt till mig själv. Min målbild är i alla fall väldigt tydlig hur de här kompressionsbyxorna ska öka min spänst och styrka på ett påtagligt sätt. Som en ointaglig antilop med stålfjädrar till ben kommer jag att forsa fram i spåret.

Bilden avtar något i styrka när jag ligger på badrumsgolvet och försöker kränga på mig byxorna. Bara att få dem över anklarna är en kamp och det är då jag inser att kalsongerna (Y-front med Bamsetryck på) inte kommer att få plats. Jag hasar fram till lådan där nagelsaxen ligger och klipper bort kalsongerna. Sen återgår jag till att försöka tvinga på mig byxorna. Det är ett sårbart ögonblick och jag tvekar inte en sekund att använda begrepp som hudlös och papperstunn för att beskriva mina känslor.

När jag äntligen når mellangärdet är det som om de mer kritiska kroppsdelarna vägrar att underkasta sig. Först när jag tar en av min frus hårborstar och använder som ett skohorn lyckas jag mata in mjukdelar, fett och all överskottshud som pressats upp från benpiporna. När bara ena skinkan hänger ut, lite olyckligt som en böld, börjar jag tänka på Shakira och roterar ursinnigt med underkroppen och liksom skruvar in den sista delen av mig själv.

Att ta sig upp från golvet visar sig snart vara helt omöjligt. Efter att ha snurrar runt, pressar jag upp mig i yogapositionen Hunden och slänger sen upp en hand mot väggen och knuffar mig upp i stående position. Löftet om att byxorna ska öka blodcirkulationen känns väldigt avlägset men med tanke på att all blodtillförsel är helt avskuren vid midjan så måste mitt blodtryck ligga på en all-time-high.

Jag betraktar mig själv i spegeln och inser varför det heter kompressionsbyxor. Den har lyckats krympa mig tillbaka till ett barn igen. Blodröd i ansiktet med testiklarna borttrollade någonstans inne i kroppen, en självkänsla på absolut bottennivå och en röst som påminner väldigt mycket om Birk Borkason i filmatiseringen av Ronja Rövardotter. Jag hasar ner på golvet igen och hoppas att jag hinner få av mig byxorna innan kallbranden sätter in. Eller min fru kommer hem.