På spaning efter den tystnad som flytt.

När solen och värmen äntligen dyker upp slår jag mig ner i en solstol på tomten. Jag har bryggt en dubbel espresso enligt konstens alla regler (vatten jag stulit från en dopfunt och nymalt 100% Arabicabönor.) Jag är insmord med solskyddsfaktor 900 eftersom jag vill begravas så rynkfri som möjligt när den dagen kommer. Första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” av Proust vilar i mitt knä. Jag har försökt läsa den tidigare, men kommit fram till att jag inte gett den en ärlig chans. Världslitteratur kan inte skyndas igenom, säger jag till mig själv.

Jag hinner ett par sidor och intalar mig att den totala avsaknaden av framåtrörelse i boken handlar om min rastlösa själ. Precis när texten äntligen börjar flyta in mitt blanka medvetande, så exploderar det på andra sidan häcken. Det är barn på studsmattor som skriker och ylar. Att de sprutar vatten med en trädgårdsslang på varandra samtidigt bidrar säkert, precis som det faktum att alla antagligen går på amfetaminliknande mediciner. Det är en vägg av oljud som snart går ifrån att vara i mono, till att övergå i en komplett surroundupplevelse när alla tre studsmattor på granntomterna fylls av barn som gör exakt samma sak. Att läsa är helt omöjligt.

Kanske är jag inspirerad av Proust när jag med ett beundransvärt lugn går in och hämtar två av mina bästa mikrofoner. Jag placerar dem strategiskt och kopplar in dem till datorn. Efter 10 minuter bedömer jag att jag har tillräckligt och går in för att leta upp några kompletterande ljudklipp. Ett gallskrikande spädbarn, ljudet av en vinkelslip som klyver ett järnstolpe och en man som får en visdomstand utdragen utan bedövning. Jag mixar ihop och komprimerar alla ljuden enligt konstens alla regler och skapar slutligen en loop på 20 sekunder. Sen bär jag ner min högtalarsamling från 80-talet, stora och tunga som bojstenar (jag visste att de skulle komma till användning igen) och en 400 watts förstärkare.

När grannarna vallat in sina barn för en näringsfattig middag på köttbullar och makaroner, drar jag på min egen skapelse på full volym. Det är ett imponerande konstverk som skulle kunna tjänstgöra som soundtrack till en film om jordens undergång. Fåglar faller från skyn, blommor vissnar och fönsterrutor skallrar.

Jag slår mig ned med Proust igen och känner hur läslusten återvänder.