Lag Gubbslem.

Jag blir inbjuden till ett stormöte där mediabranschen ska diskutera och hantera #metoo. Representanter från landets största kommersiella TV-kanaler, kvällspressen och produktionsbolag står lite febrigt och äter glutenfria bagels och dricker grönkålsjuice från frukostbuffén i väntan på att krismötet ska starta. Själv tar jag en kopp svart snutkaffe med 8 sockerbitar och en rostad macka med marmelad.

Jag har suttit i ett antal telefonmöten inför mötet och deltagit i de våndor som arrangörerna haft.

-Ska en man leda mötet, eller skickar det fel signaler och cementerar just den partriarka maktstruktur som ligger bakom hela den här skandalen? Och om en kvinna leder mötet, blir det som att en kvinna får axla skuldbördan i en fråga som handlar om män som tagit sig friheter med kvinnor? 

-Så låt en icke-binär person sköta snacket? föreslår jag.

-Men blir inte det för politiskt korrekt? I vår uppenbara ängslan att framstå som progressiva så kanske det blir rena självmålet? 

Efter ett timslångt samtal där för- och nackdelar vägts på atomvåg, enas vi till slut om att mitt förslag är det enda vettiga.

Mötet påbörjas när den utvalda personen kliver upp på ett podie och hälsar oss alla välkomna. Personen säger sig sakna namn och vill istället bli titulerad Ers Majestät. Ingen vågar ställa frågor på det, av rädsla för att bli anklagad för att vara inskränkt eller kränkande. 

-Det är stora förväntningar på det här mötet, säger Ers Majestät ödesmättat ut i lokalen. Inte bara att vi gemensamt enas om att det här är ett stort problem, utan dessutom lyckas presentera hur vi tänker ta itu med det.

Det är mest män på krismötet och alla säger rätt saker i tur och ordning, om uppförandepolicys, alla människors lika rätt och värde, det förkastliga i en tystnadskultur och så vidare. Alla i rummet nickar instämmande av sina helt egna skäl. Men jag hör undertexten i det som sägs. En klagosång över varumärken och många års hårt förtjänad trovärdighet som nu släpas i bajs, annonsmiljoner som går förlorade, irreparabla hål i programtablåer, nättidningar och chefsbonusar som går upp i rök. Någon i salen föreslår en sorts vitbok, där alla bolag gemensamt gör upp med det fasansfulla som hänt och lovar bot och bättring. Alla jublar över idén och då känner jag att det är dags att ingripa.

-Vad tror ni om Fångarna på Fortet? säger jag plötsligt rakt ut. Alla tittar förvånat på mig när jag ställer mig upp längst ut på en ände vid det gigantiska konferensbordet.

-Vi samlar ihop alla de här gamla mediagubbarna som ju dragit massor av publik genom åren och nu lyckats peaka sin uppmärksamhet. Det är dags att kapitalisera en sista gång på dem och få igen vår värdighet och förlorade annonspengar. Vi kallar dem för Lag Gubbslem och ger vi dem alldeles för trånga kläder så att man kan se de små skrämda snopparna genom lycran. Sen får de möta Lag Amazonerna, med Anja Pärsson, Mikaela Laurén, Linnéa Claeson och Charlotte Kalla i laget. Kvinnor som ingen av gubbarna skulle våga tafsa på utan att riskera att förlora en arm eller ett ben. Jag kan redan se Gunde framför mig när han skriker in i en cell. ”Kom igen nu Gubbslem, ni klarar det här!!”

Ers Majestät och alla andra runt bordet tittar bekymrat på mig.

-Det här är ju rena rama Kinderägget, det måste ni fatta, ropar jag entusiastisk. Det är en lösning som kommer att skapa den högst betalda annonsplatsen i svensk historia, samtidigt som vi förnedrar de skyldiga på bästa sändningstid och gör det till superbred familjeunderhållning. Jag utesluter inte uppföljare med Lag Gubbslem i Robinson, Paradise Hotel, Hela Sverige bakar, Så ska det låta, Biggest Loser och Melodifestivalen.

Jag lämnar mötet ensam, missförstådd och lite kränkt. Ers Majestät klämde mig på ena skinkan och slickade mig på halsen. Det går inte att lita på någon längre.