Ett ovanligt beskt kaffe.

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.