Månskenspromenad.

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?