Gästspel från Tibet.

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.