Att äta med öronen.

Jag får ett samtal ifrån företaget som kom på hur man vacumförpackar maträtter som piper i mikron när de är färdiga. Jag äter dem rätt ofta och minns att de lanserades med ryktet att det var Operakällaren som låg bakom recepten. Säkert ett bra drag för att distansera sig mot mikromat i allmänhet. Men med tanke på att alla rätter ser ut som om någon kräkts rakt ner i byttan är jag inte lika säker på att det gynnar Operakällaren i samma grad. Taktiskt nog säger jag inget om det utan svarar att jag gärna ses och fungerar som bollplank när de nu vill ta nästa steg.

-Hej, Anders, vad kul att du ville komma, säger en man som levt lite för länge på restaurangmat och tar emot mig på ett rätt elegant kontor i centrala Stockholm. Danska designmöbler i entrén och drivved på väggarna, som antagligen är konst. 

Jag tar av mig fezen och lägger björnpälsen på en Eames-stol i konferensrummet som har en storslagen utsikt ut över Nybroviken. 

-Patentet har gått ut, så nu börjar alla använda sig av mikromatlådor som piper när de är färdiga, säger mannen bekymrat till mig.

-Jaja, ingenting varar för evigt, svarar jag. Då handlar det bara om pris och prestanda på maten i slutänden. 

-Det är det som bekymrar oss, vi försöker hålla en hög kvalitet och vill inte dras ner i något priskrig.

-Du menar att ni faktiskt vill upprätthålla någon sorts näringsvärde och värdighet i era rätter?

-Ja.

-Enastående, svarar jag och tittar beundrande på honom. Det är så sällan jag stöter på någon med ryggrad och ambitioner att jag skulle vilja stoppa upp de få exemplar jag möter. Kanske kan man ställa ut er på Naturhistoriska Muséet under utrotningshotade arter?

-Tack. Vi älskar mat och vill att människor ska äta bra trots att de har ont om tid och inte vill gå på krogen varje dag.

-Sluta, jag blir alldeles tårögd, säger jag och baddar ögonen med en näsduk som jag snöt mig i 30 minuter tidigare.

-Men nu är allt snart över, säger mannen och ser fruktansvärt hjälplös ut.

-Lyssna nu, säger jag och fattar hans händer över det blanka konferensbordet. Vi ska produktutveckla så in i helvete.

-Hur då? suckar han uppgivet och liksom glider som gelatin ur mina händer för att slutligen sjunka ihop på sin stol.

-Vi ska fokusera på ljudet. Vi ska inte låta som de andra härmaporna.

-Vilket ljud? undrar mannen och tittar vilset på mig.

-Varje maträtt ska vara en ljudupplevelse som inte bara deklarerar att maten är färdig, utan också ge en association till vilken maträtt det handlar om.

Mannen ser fortfarande väldigt frågande ut. Jag reser mig hastigt upp och går fram till fönstret med utsikt över Dramaten. Där höjer jag armarna visionärt mot taket, blundar och låter idéerna komma till mig.

-Till köttbullarna i gräddsås använder vi ljudet av en råmande ko som sen avslutas med ett pistolskott. Indisk lammgryta är ett bräkande lamm följt av ett grytlock som slås igen. 

Jag snurrar runt och tittar triumferande på mannen som kisar mot mig och ser frågande ut.

-Är inte det lite…oaptitligt?

-Tänk det lite dova ljudet av en uggla inifrån firmans mikro, så mäktigt!

-Vi har inga rätter med uggla, svarar mannen lite trevande.

-Nej, men hade ni tänkt lite mer utanför boxen tidigare så hade vi inte suttit här nu, eller hur? Varför inte utgå ifrån vad som vore kul att höra och laga maten efter det? svarar jag lite irriterat.

-Ja, vi har verkligen fått mycket att tänka på, säger till slut mannen och ler lite nervöst mot mig. Hur gör vi med våra vegetariska rätter då?

-Åh, enkelt. Ljudet av plötsligt pysande gas bara, säger jag och slänger pälsen nöjt över armen och går hemåt efter ett väl utfört arbete.