Att döma boken efter omslaget.

Än en gång har jag ett möte på förlaget om min bok. Efter att de nekat mig att trycka en hel bok i mitt eget blod, har jag tappat förtroendet för dem. 

-Ni saknar visioner, säger jag och kastar björnpälsen nonchalant över en finnig praktikant. Min förläggare försöker släta över det hela och skrattar lite nervöst samtidigt som hon erbjuder mig en kopp te. 

-Jag tänkte att vi skulle prata format och papperskvalitet idag, säger hon och lägger fram ett antal böcker av nobelpristagare på bordet. Jag låter mig inte smickras så lätt.

-Jag vill att boken ska kännas tung, säger jag profetiskt med blicken mot taket. Det taktila är den sista utposten för den analoga boken. Allt annat kan göras digitalt och reduceras till ettor och nollor.

Redaktören nickar instämmande och börjar fingra på en bok samtidigt som praktikantens huvud hittar ut mellan pälsmassorna, som om han föds på nytt. 

-Vad tror du om 120 grams, obestruket papper, samma som Ishiguro använder? undrar förläggaren och håller fram boken mot mig. 

-Vad tror du om ark av BLY? vräker jag ur mig tillbaka. Ett material som väger straxt under guld och skyddar mot många former av radioaktiv strålning. Där har vi ett material som är värdigt min prosa, fortsätter jag och spänner blicken i praktikanten som backar ut ur rummet med pälsen framför sig som en sköld.

-Så intressant tänkt, säger min förläggare och börjar sen omständigt berätta självklarheter om hur svårt det blir att trycka en stor upplaga, koldioxidavtrycken av att både använda bly och sen distribuera en så tung produkt. 

-Visst, de kunde ha byggt Cheops pyramider i balsaträ, de kunde byggt Eiffeltornet i gips eller tryckt Silverbibeln i ett mer praktiskt pocketformat. Men vem fan hade kommit ihåg dem då? 

-Men Anders, säger min förläggare och lägger huvudet lite på sned. Stor litteratur behöver inga pukor och trumpeter. Orden pratar för sig själva. Storslagenheten ligger bokstavligen mellan raderna. Är det inte någonting ängsligt över en bok som behöver förpackas i överdåd? Skapar det inte en misstanke om att boken saknar egna kvaliteter? 

Jag sippar lite på det tibetanska örtteet jag fått och sneglar samtidigt på henne. Hon har lärt sig av den bäste, tänker jag. Såhär skicklig var hon inte när vi började arbeta tillsammans. 

-Så vad föreslår du för platt standardlösning som ska få mina texter att poppa ut som slemproppar hos bokhandlarna? säger jag uppgivet och gestikulerar irriterat mot böckerna på bordet.

-Kanske skulle ett lite större format särskilja oss? Omslag i fyrfärg förstås och varför inte titeln präglad eller guldpläterad? 

Jag fnyser till svar, mest därför att jag vill dölja att jag är svarslös och behöver vinna tid. Sen petar jag lite prövande på nobelpristagarna på bordet med min käpp, som om det vore döda fåglar. 

-Ok, ny idé! Jag filar fötterna tills vi får ihop ett par kilo döda hudceller som vi kokar till pulpa och gör ett magiskt papper som vi trycker omslaget på? Ekologiskt men ändå personligt, säger jag med ett självbelåtet leende.

-Jättebra idé, Anders, Verkligen. Jag kanske är gammeldags här, med finns det inte en risk att vi skrämmer bort stora läsarskaror som är känsliga för böcker med likdoft. Sen kan väl ett omslag i människohud föra tankarna till att det är någon sorts installationskonst vi ger ut och jag vet ju hur känslig du är för den konstformen?

-Och mim, lägger jag äcklat till.

-Ja, precis. Så vi kanske kan återgå till att titta på några klassiska exempel? Hon tar upp en bok och tummar intresserat på omslaget.

-Men du! utbrister jag och skrattar. Att jag inte kommit på det förut, fortsätter jag.

-Vad? undrar förläggaren och flackar lite oroligt med blicken.

-Vi gör omslaget i pärlplattor? Det har aldrig gjorts förut, ropar jag triumferande.

Förläggaren lämnar rummet, jag utgår ifrån att hon måste smälta storheten i idén.