Demonsäljaren.

Jag besöker en sängbutik för att köpa en madrass och möter en lite grå säljare i min egen ålder som visar mig några alternativ. Han slår ett extra slag för den dyraste madrassen som är gjord i någon slags skum som formar sig efter kroppen. Han uppmanar mig att provligga den. Lite obekvämt tar jag av mig skor och jacka och lägger mig på sängen. 

-Känner du? frågar säljaren entusiastiskt.

-Det känns som om jag sjunker ner i blålera, svarar jag lite oroligt. 

-Jättebra för ryggen, svarar han och sjunker ner på huk bredvid mig, så att våra ansikten kommer i jämnhöjd.

-Om du köper ett kedjetäcke också så kan jag göra en bra deal till dig.

-Vad är det för något? undrar jag och upptäcker samtidigt att jag liksom klistrats fast i madrassen. Säljaren reser sig överraskande snabbt och går bort till en hylla.

-Det är ett täcke som väger 8 kilo och som är väldigt rogivande och ångestdämpande, säger mannen och återvänder med ett täcke.

-Ser jag orolig ut, undrar jag lite bekymrat samtidigt som han lägger täcket över mig. Det är verkligen tungt och jag känner hur jag pressas ännu djupare ner i skummadrassen.

-Inte alls, men alla bär vi väl på svårigheter? svarar säljaren och lägger huvudet lite på sned. Jag har ett sånt här kedjetäcke själv, avslutar han med en djup suck.

-Jaha?

-Jag ska inte trötta dig med mina problem, säger han och berättar sen att han är son till en världsberömd regissör. En man som älskade sig själv och sina filmer, men varken hade tid eller några känslor för sina barn. Alla minst en oäkting.

-Du pratar väl inte om…? undrar jag och försöker lyfta huvudet från skumkudden, utan att lyckas.

-Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att älta och återskapa minnen och situationer från sin egen uppväxt. Han kunde sitta på presskonferenser och filmfestivaler och reflektera insiktsfullt om hur han aldrig blev sedd av sin pappa. Sen åkte han hem och var helt blind för alla sina egna barn i olika äktenskap. Mig såg han max två gånger om året och mindes aldrig vad jag hette. Hans självupptagenheten och ältande var gränslöst och han bytte kvinnor som om de vore tubsockor. Oftast när han upptäckte att de inte längre tittade och lyssnade lika beundrande på honom längre. Eller när han gjort dem gravida och inte lyckades övertala dem om att ett barn just nu vore väldigt olyckligt för alla parter. Jag såg min pappa oftare i tidningen än i verkligheten. Inte ens när jag fick egna barn, visade den store regissören något som helst intresse av att ses. Han skyllde på sin oro för bakterier, mask, löss och barnsjukdomar som skulle kunna äventyra hans nästa film. 

-Jesus, sa jag och torkade bort en tår från min kind.

-Det är som det är, sa han och ryckte lite på axlarna. Han ville aldrig ha mig och jag har levt ett helt liv i total radioskugga av det självupptagna geniet.

-Jag tar både madrassen och täcket. Ge mig det tyngsta du har.

Väl hemma bäddar jag med den nya madrassen och täcket. Min fru kryper skeptiskt ner och säger snart att hon har svårt att andas. 

-Det här har räddat livet på Bergmans oäkta barn, säger jag övertygande. Men djupt nere i madrassen anar jag att det antagligen bara var en demonsäljare jag stött på.