Att växa som artist.

En man som presenterade sig som António Guterres ringde och undrade på bruten engelska om jag inte kunde skriva någonting positivt och uppbyggligt. Jag brukar kunna ta kritik, men just den här dagen hade nederlagen avlöst varandra. Alla mina högtflygande planer och ambitioner hade skjutits ned från himlen och sen släpats efter en traktor på en leråker där folk stod på rad och spottade på dem. 

-Jag gör så gott jag kan, svarade jag irriterat.

-Nej, jag menade att du skulle skriva något åt mig, sa mannen.

-Och vem är du? frågade jag lite mer arrogant än jag tänkt.

-…jag är Generalsekreterare, svarade han lite blygt. 

-Jaha? Åt vem då?

-Det är precis det här som är felet. Det är inte så många som känner till mig, sa António och suckade lite uppgivet. Det är därför jag behöver något inspirerande som jag kan använda i ett tal som både sätter mig på kartan och väcker en känsla av hopp och enighet. 

-Om du inte tänker svara på frågan lägger jag på, sa jag.

-Förlåt, FN. Jag är Generalsekreterare i FN, svarade António.

-Där ser man. Nu är ju inte optimism och framtidstro min starkaste gren. 

-Jag är medveten om det, sa António, men jag tänkte att du skulle uppskatta utmaningen i att skriva en text som formligen sjuder av positivism och glädje?

-Egentligen inte. Det är nog bättre om du vänder dig till någon lite mer naiv och godtrogen. Jag vill inte göra våld på min dystopiska världsbild, det kanske är mitt sista halmstrå, förklarade jag och kände integriteten jubla i mitt inre. 

-Jag förstår, sa António.

-Dessutom är det här med att vissa länder i Säkerhetsrådet har veto gjort FN helt impotent och ointressant. Det är lite som att ha fria val och sen ge några som inte gillar resultatet rätt att göra som de vill i alla fall.

Generalsekreteraren hummade i andra änden och sa att han respekterade min ståndpunkt, men beklagade att jag inte kunde åta mig uppdraget. Han undrade om jag kände någon annan som kunde vara lämplig för ett arvode på 100.000 dollar?

Min hjärna hjälpte då snabbt och välvilligt till att rationalisera beslutet som egentligen redan fattats på en nanosekund. Michelangelo ville egentligen bara skulptera, men katolska kyrkan tänkte inte beställa några skulpturer om han inte målade Sixtinska kapellet först. Parallellen var slående. Att tänja på sina principer och vara lite mer flexibel i sitt skapande kan uppenbarligen både vara lärorikt och berikande. 

-Vid närmare eftertanke vore det utmanande och bra för mig att skriva det här talet åt dig, svarade jag.

-Jaha, du lät så kritisk att..?

-Du har tänkt helt rätt, avbröt jag honom. Det går inte att anlita en okritisk skribent till det här jobbet, det kommer att klinga falskt, aningslöst och i värsta fall frireligiöst. Jag är mannen för jobbet, avlutade jag med ett kokett och tillgjort tonfall som fick mig att hata mig själv lite grann.

Två veckor senare ringde António och var helt lyrisk.

-Anders, talet är magnifikt. Den här lyriska tematiken om att allt kommer att bli bra. Hur ledare för världens länder kommer att sansa sig och hur fred, jämlikhet och rättvisa kommer att ta över. Magiskt! Sen passagen om hur fattigdom, elände, ondska och fundamentalism kommer att försvinna och alla människor kommer att respektera och älska varandra. Och så lyckas du dessutom avsluta enormt övertygande om ett globalt uppvaknande och en framtid i harmoni med naturen. Jag grät när jag kom till slutet. Hur hittade du kraften att skriva någonting så varmt och hoppfullt?

-Jag hittade glädjen, ljög jag. Varför skulle jag göra honom ledsen med att berätta att jag skrev precis som vanligt, sen bytte jag bara ut alla negativa adjektiv mot positiva? Jag var hans Michelangelo, han var min Påve. Framtiden såg ljus ut.