Visdom till salu.

Jag är inbjuden till ett frukostmöte. En kompis som är chef för ett stort bolag som sysslar med något jag aldrig begripit tyckte att jag skulle komma. 

-Jag tror att du kommer att gilla det, sa han entusiastiskt över telefonen.

-Varför tror du det?

Med min helt naturliga skepsis står jag sen framför en buffé och inser att det var helt rätt av mig att komma. Det ser ut som på ett hotell, med nybakat bröd, massor av olika sorters pålägg, juice, ägg och nybryggt kaffe. Lycka är ett starkt ord, så jag kommer inte att använda det här. Men notera att jag ens övervägde det.

Vi är säkert ett 30-tal människor där. Alla är bättre klädda än vad jag är, vilket knappast säger mycket, men antagligen betyder att de har positioner i näringslivet. Jag har precis satt tänderna i en chokladgiffel, när min kompis ber alla att komma in i möteslokalen. Jag frågar en servitör om jag får ta med mig giffeln in i det andra rummet, han suckar och ger mig en blick som får mig att undra om jag sagt någonting djupt kränkande till honom. Chokladgiffel kanske är någon sorts kod för sexuella handlingar, ett begrepp som alla nätdejtare använder. Så jag skrattar lite ansträngt och säger att jag varken finns på Grindr eller Tinder. Såhär i efterhand inser jag att det var dumt, att det inte lät helt bra eftersom han inte hade tillgång till min långa associationsbana. Han bestämmer sig i alla fall för att tömma ett glas apelsinjuice över mig, vilket jag respekterar trots att jag avskyr matspill. Jag  torkar bort det värsta ur mitt hår och ansikte innan jag ansluter till de andra.

Föredragshållaren är en man som efter sina högpresterande studier på en av landets förnämsta elitskolor, bestämde sig för att lämna landet och bli munk i Tibet i 30 år. Ett påstående som åtminstone förklarar varför han ser ut att vara klädd av Gudrun Sjödén. Han bugar och för ihop händerna mot oss, sen berättar han om sitt sökande, som huvudsakligen verkar handla om att gå omkring i ett utkylt kloster och göra väldigt tråkiga saker. Bläddra i gamla böcker, slå planlöst i klockor på givna tidpunkter, meditera, tigga i grannbyar och odla morötter. Jag sneglar på männen och kvinnorna i rummet, alla sitter och ser väldigt andaktsfulla ut. Det nickas och hummas instämmande åt plattityder som man annars bara hittar på baksidan av självhjälpsböcker och i sminkreklam. Min kompis axlar någon sorts roll som moderator och ställer intresserade frågor och bjuder in oss andra att ställa frågor också. 

-Vad kan du ge oss för råd, för att få bättre balans i våra liv och bli mer lyckliga? frågar en kvinna. Jag överväger att skrika ”fentanylplåster” högt, men påminner mig själv om att jag redan förlorat impulskontrollen en gång idag, det får räcka.

-Många av oss har nog fantiserat om att lämna ekorrhjulet, men inte gjort det, har du några tankar kring det? frågar en kille vars enda prestation består i att han lyckats bli ekonomiskt oberoende genom ett antal fiaskon med tillhörande fallskärmar. Munken har någonting milt och lite överlägset över sig som irriterar mig, samtidigt som han fortsätter sin klyschfest uppe på podiet. 

-Allt finns inom oss. Svaren kommer först när vi slutar leta efter dem. 

-Vad har du lärt dig av din resa? frågar min kompis slutligen och munken tystnar och söker efter de rätta orden. 

-Att jag kan ha fel, säger han plötsligt och tittar fromt ut över oss. 

-Verkligen? Säger jag och petar bort lite apelsinbitar ur mitt hår. 

-Ja, säger han och ler lite överlägset mot mig.

-Låter lite skralt, efter 30 års andlig resa? Är det verkligen livsinsikten som du värkt fram, samtidigt som de flesta andra av oss skaffat familjer, barn, arbetat, betalat skatt och skapat välstånd för de många människorna?

-Alla har sin resa att göra, säger munken lite defensivt.

-Anders, det kanske är några andra som vill ställa frågor, försöker min kompis för att hejda det som redan är ostoppbart. Jag står redan upp och pekar anklagande mot munken och väser till de andra deltagarna.

-Bara för att han flytt ner i en källare och lekt med sig själv halva livet, betyder inte att han vet mer än vad vi gör. Ni kan lika gärna ställa avgörande existensiella frågor till min hund och få vettigare svar.

Jag lämnar rummet och den dåliga stämning jag skapat. När jag passerar frukostbuffén tar jag en chokladgiffel i steget och tar en demonstrativ tugga framför ögonen på servitören. Det är min andliga resa den här dagen.