Jämlikheten kommer, med yxa, pistol och cyanid.

En FN-organisation kontaktar mig om ett arrangemang kring Agenda 2030. Speciellt punkt nr fem som handlar om jämställdhet. Min första impuls är att tacka nej. Jag är inte tillräckligt insatt och vill inte bli en sån där som säger självklarheter. Men efter en stund tar några av mina manliga drag över tankeverksamheten. De liksom kliver fram ur skuggorna och säger åt mig att sluta ifrågasätta min lämplighet eller kompetens. Tvärtom, så ska jag utgå ifrån att mina grunda och oinsatta perspektiv i frågan, kommer att berika konferensen. Jag får också en hel del osunda fantasier kring att få fullständig uppmärksamhet av ett hundratal kvinnor. Något som vore bra för min låga självkänsla.

Kvinnan från FN ger tyvärr ingen försmak av bekräftelse, utan säger avmätt att de inte har någon annan man att ringa. Alla män de tänkt på är antingen anklagade eller häktade för sexuellt ofredande. Alternativt har åsikter som inte överensstämmer med deras. Jag säger att hon kan lita på mig. Hon svarar att hon inte litar på någon längre. 

När dagen kommer infinner jag mig på ett av stans könlösa konferensanläggningar. Om lokalen kunde minnas allt som sagts och visats inom dess fyra väggar, skulle den antagligen åka till en självmordsklinik i Schweiz och avsluta plågan. Oändliga powerpoints med fasansfulla animationer, oläsliga textmassor, klyschiga programförklaringar, inspirationstalare som går på centralstimulerande och teambuildingövningar som alla gråter i duschen av efteråt. Men den här dagen ska bli annorlunda, säger jag till mig själv. Efter att ha presenterats som en man utan egenskaper, försöker jag plugga in min dator till projektorn. Det är fem olika anslutningsmöjligheter och bara en passar, utan att fungera. Så jag ger prov på mitt enorma teknikkunnande genom att starta om min dator och le fåraktigt ut i publikhavet tills det gör ont i käkarna. Sen fungerar allt som en dans.

Min presentation består av en stillbild och ett ganska kort anförande. Bilden som fyller upp hela duken är ett collage av kvinnor som begått fasansfulla brott.

-Vet ni att män står för 88% av alla mord i USA. 

Det är det första jag säger. Jag tittar ut över publiken och låter det sjunka in, innan jag fortsätter.

-Felet med hela jämställdhetsdebatten är att den bygger på antagandet att män kan eller vill förändra sig. Jag tror inte på det. Män kommer inte att förändra sig ett dugg. Evolutionen är för långsam, generna sitter för djupt. Visst, ni har säkert mött män som bara dricker soyaprodukter och äter grönkål dagarna i ända och pratar inkännande och medvetet om genusfrågor och psykisk ohälsa. Men då vet ni också att det bara är ännu en påklistrad mask som de använder sig av för att få ligga. Min åsikt är att full jämställdhet bara kan uppnås genom att kvinnor blir lika hopplösa som män. Ni kan inte acceptera att vara såhär underrepresenterade i mordstatistiken. Ni är väldigt ofta offer för dödligt våld, men åt helvete för sällan förövare. Det är därför kvinnor som Arbogakvinnan, cyanidmörderskan och, för all del, Kristi Brud är förebilder för kommande generationer. Här har vi svenska kvinnor som krossat glastaket på männens spelplan. Som vägrat tramsa runt i gamla kvinnoroller. Som insett att mogna samtal och kvotering inte kommer att åstadkomma ett dugg. De har ljugit, förlett och dödat, som rejäla karlar. Med sin brist på empati, samvete och ånger har de inspirerat och visat vägen. Men för att det ska bli full jämställdhet så behöver ni ta ännu ett kliv framåt. Kvinnliga mördare dödar oftast inom familjen och bekantskapskretsen, något som män givetvis även gör. Men män har dessutom kapaciteten att döda främlingar urskiljningslöst. Det bor en fullblodspsykopat inom er alla som inger skräck och respekt. Först när ni hittat den kan vi få ett samhälle där vi alla är jämlikar. Tack för mig.

Sen kliver jag ned från podiet och blir sliten i stycken.