Ett hus inuti ett hus.

Jag älskade ryska dockor som barn. Att det dolde sig en mindre docka inuti varje docka för att slutligen sluta med en tumstor docka som var solid. Jag skulle vilja skriva att dockorna fick mig att reflektera över det mänskliga psyket. Alla dessa lager vi täcker oss med för att skydda vår hårda kärna - som är vårt verkliga jag. Eller att dockorna handlar om livet och att växa upp. Hur man rymmer alla åldrar i sin kropp? Tyvärr var jag inte så djupsinnig då och har heller inte blivit det med åren.

Min enda association nu är en urgammal matlagningsmetod som kallas för turducken. Antagligen sprungen ur att man inte hade hur mycket öppen eld som helst för att tillaga sin mat, så man stoppade in djur i fallande skala i varandra och sen grillade hela paketet. Man kanske började med en häst som man stoppade in ett vildsvin i, som man i sin tur stoppade in en struts i, som i sin tur huserade en havsörn som hade en mus i sig med en liten ansjovis i sin stolgång. (Antagligen för att ge maträtten en elegant touch av sälta.)

Att jag ens kom att tänka på dockorna och sen turducken beror på att jag passerar ett hus i mitt område där en ombyggnad pågått i minst tio år. Mannen bestämde sig för att bygga om familjens hus på egen hand. Han började bygga ett hus utanpå det gamla huset för att sen arbeta sig inåt. Det första steget gick ganska fort, när den lilla oansenliga villan inkapslades i ett stort, modernt hus. Många mörka vinterkvällar har jag skymtat en gestalt ligga och hamra plåt på taket med en pannlampa. Men sen gick det trögare. Nu när jag passerar med min hund sneglar jag in genom fönstren och konstaterat att det gamla huset fortfarande är helt intakt där inuti. De gamla fönster syns innanför de nya och i rummet lyser nakna glödlampor från taket upp väggar klädda med gulnad träpanel, väggfasta bokhyllor med pärmar och papper och en fasansfull inredning. Utsidan är bara en kuliss, som en ett inlägg på sociala media. Ytan ser bra ut men där inne har ingenting hänt.

Det är inte bara ett hus inuti ett hus, utan också ett liv som tagit paus eller kanske till och med gett upp. Jag föreställer mig hur fru och barn ledsnar och till slut pratat ihop sig och sätter 10-12 fentanylplåster på mannen när han sover och aldrig vaknar upp. Kanske gjuter de sen in honom i skorstensstocken och anlitar därefter ett professionellt byggföretag som slutför det nya huset på ett par månader? På så vis kommer ju mannen också integreras i den nya byggnaden, lite som ansjovisen i turducken. Eller den solida, minsta, ryska dockan.