Att kasta bort sitt liv.
anders tempelman
Jag tvekade en sekund innan jag vände flyttlådan upp och ner och ner. Det har alltid varit härligt och renande att åka till tippen och göra sig av med gammalt skräp. Men nu när det handlade om allt jag älskar, var det lite mer emotionellt påfrestande. Böckerna och författarna som format och inspirerat mig, filmerna som berört mig på djupet och musiken som definierat mig. Så enormt mycket tid och pengar jag investerat i det. Nu tvingades jag inse att det förvandlats till värdelösa bitar av papper och plast som inte ryms i mitt kommande hem.
När jag väl passerat den tröskeln, var det som om någonting brast inom mig. Plötsligt var ingenting heligt längre och jag bestämde mig för att kasta bort min fru, mina barn, mina föräldrar, syskon och äldre släktingar. Men både min fru och mina döttrar var inte alls med på noterna och visade prov på enorm fysisk styrka när jag försökte pressa ner dem i flismaskinen. Att knuffa ner dem i containern för brännbart gick inte heller, en anställd på stationen upplyste mig om att levande varelser inte fick återvinnas alls. Jag fick ge upp och säga till familjen att jag bara skämtade och nöjde mig med att kasta alla fotoalbum, videoband och diabilder istället. Allt föll som regntunga löv ner i containerns välkomnande gap. Hemresan från tippen var av förklarliga skäl lite frostig, men jag höll humöret uppe och förklarade att det här var viktigt för mig.
-Mitt förflutna är utraderat, som en tarmsköljning. Allt som är kvar är mitt genetiska arv och framtiden, förklarade jag för öron som inte ville lyssna.
När jag återgav episoden för mina vänner (jag utelämnade mordförsöket på min familj, jag tror inte de skulle förstå) satt de med vidöppna munnar och förfasade sig. Hur kunde jag?
I själva verket framställde jag mig som mer progressiv än jag faktiskt är, eftersom jag inte berättade att jag digitaliserat allt innan det åkte på tippen. Så egentligen har jag inte alls kastat bort mitt liv. Tvärtom, jag har bevarat det och gjort mitt förflutna mer tillgängligt än någonsin. På vinden samlade det damm och glömdes bort, nu ligger det i molnet och svävar olycksbådande över mig dygnet runt. Alltid tillgängligt och som en ständig påminnelse om att jag är en obetydlig kugge i livets maskineri, tills internet imploderar och slocknar under trycket av mänsklighetens samlade dumhet.
Då försvinner allt för evigt och först då kanske vi kan bli fria på riktigt.