Hemmets hjärta.

Efter 30 år i samma hus har min fru och jag bestämt oss för att flytta. Utan barn eller hund är det som om vi lever i en gigantisk minneslund där vi tvingas använda hitta-min-iphone för att lokalisera varandra.

Vi valde en mäklare med omsorg och sedan dess har vi inte gjort någonting annat än att städa och styla vårt hem. Först för en fotografering och därefter för visning. Sen ska vilt främmande människor flanera omkring i vårt hem och i bästa fall kunna se sig själva bo där. Mäklaren kom för att inspektera vårt arbete en dag. Han gick ordlöst runt i huset med kritisk blick. Han öppnade garderober, sneglade ner i badrumslådor, besökte vind och  förrådsutrymmen och gjorde små noteringar i ett block.

-Det stora inramade fotot i vardagsrummet? sa han med en bekymrat tonläge när vi slagit oss ner vid köksbordet.

-Ja?

-Vad är det för något, det ser ut som en köttbit?

-Gud nej. Det är min frus moderkaka när vi födde vår första dotter, livets träd, svarar jag entusiastiskt.

Mäklaren vitnar något i ansiktet och flackar med blicken ner i sina anteckningar.

-Jag tror att det vore bra om….

-Vi åt upp den efteråt, säger min fru. Fräste den lätt i kallpressad olivolja med lite vitlök och dragon och serverade sen med saltgurka och salt och peppar bara. Ett sånt fint ögonblick och överraskande gott.

-Ja, lite som gulasch fast med inslag av lever, lägger jag till.

-Jag förstår att den betyder mycket för er, men en annan tavla kanske inte stjäl så mycket uppmärksamhet från själva villan, fortsätter mäklaren ansträngt.

-Jaja, det är ju du som proffset här. Jag tänker ju inte bli som mina egna kunder som är villiga att betala för mina tjänster, men sen inte vill lyssna, säger jag och skrattar.

Mäklaren samlar kraft innan han når nästa punkt på sin lista.

-Den här farbrorn som sitter i garderoben i gästrummet?

-Herr Wallén? Ja, han är en nära vän till familjen som hängt med mig sedan jag var liten. Han var trädgårdsmästare hos min mormor och morfar som hade ett stort ställe i Lännersta.

-Jag tror att han kanske måste ut, säger mäklaren avmätt.

-Men han har bott där sedan vi flyttade in, försöker jag.

-Det kan uppfattas som stötande med en uppstoppad människa i huset, förklarar mäklaren pedagogiskt och söker stöd hos min fru.

-Hur kan det vara stötande att vårda minnet av en älskad trädgårdsmästare? undrar min fru och lägger huvudet lite på sned. (Alltid en varningssignal.)

-Husköpare är ofta känsliga väsen och väldigt rädda för fukt, mögel och radon.

-Jag tror inte att det är radon i Herr Wallén, fast det är ju möjligt att han växte upp i ett hem i blå lättbetong på en rullstensås och med eternitplattor, så vad vet man? flikar jag in.

-Nej, precis.

-Så vad ska vi göra med honom? undrar jag bekymrat.

-Han kanske kan vara i Friggeboden tills visningarna är över bara? föreslår mäklaren.

-Ja, det kan han ha rätt i, säger min fru till mig. Han skulle nog känna sig hemma bland alla krattor och verktyg?

Lite senare bär jag och mäklaren Herr Wallén ut genom köksdörren, över gräsmattan och bort mot friggeboden. Han är överraskande tung och plötsligt så bryts hans ena ben av och vi tappar honom i marken. Mäklaren står kvar med benet och ser dum ut.

-Men vad fan, utbrister jag irriterat.

-Han går säkert att laga, försöker mäklaren. Och dessutom känner han ju ingenting.

-Nej, men JAG känner någonting. För han var min trädgårdsmästare och stod stadigt på två ben under hela sitt liv. Plötsligt känner jag att några står och stirrar på oss på uppfarten. Det är en man och en kvinna med två små döttrar, varav den ena gråter ljudlöst. Mäklaren finner sig blixtsnabbt.

-Välkomna. Vi ska bara ta bort trädgårdsmästaren så kommer jag.

-Han ingår inte i huset, lägger jag till och släpar Herr Wallén i det kvarvarande benet bort mot boden.