Den sista flyttfågeln.

Förra året vid den här tiden, innan pandemin blommat ut, åkte jag och min fru till en all-inclusiveanläggning i Egypten som vänder sig till människor som längtar efter att sporta under en vecka. Jag minns den resan med extra värme nu eftersom det verkar stå helt klart att vi kommer tvingas att tillbringa det här året i Sverige också. Jag hittade några anteckningar från resan och tänkte att jag kunde dela med mig av dem. Som en dagbok från en svunnen tid.

Hurghada 2020-03-14

Jag har så låg självkänsla att jag tar det personligt när wifi-inloggningen på hotellet inte kommer ihåg mig. Trots att jag tickat i boxen flera gånger som uttryckligen lovar att de ska komma ihåg mig. Jag inser att det här kanske drabbar alla på hotellet, men ingen hanterar det lika illa som jag gör. Jag smörjer irriterat in mig med kraftfullt solskydd innan jag exponerar min gröngråa kropp för årets första solljus. Tyvärr är jag snabb och slarvig vilket resulterar i att jag redan efter första dagen bränner en röd autostrada över hela näsryggen. Jag påminner om en fågel, vars namn jag glömt eller kanske aldrig ens kunnat. Hela dagen efter tvingas jag därför ha en vit zinkpasta över den ömmande näsryggen och ser därför ut som en annan typ av orientalisk fågel, som jag inte heller kan namnet på. 

Jag konstaterar snabbt att det finns en känsla av sekt på den här typen av sportanläggningar. Alla som kör klasserna verkar tro att vi motiveras av rippade tonåringar som vrålar åt oss. De ylar som programledare för Idol eller Melodifestivalen med samma fantasifulla meningar som: ”Nu kör vi! Kom igen! Ös på!” Hos mig väcker det mest en lust att ringa Arbogakvinnan och be henne lösa det, som bara hon kan. Men faciliteterna är fantastiska och vi går på gym, simmar, springer och går på så många klasser vi står ut med.

Jag upptäcker snart att anläggningen inte bara huserar kroppsfixerade människor som njuter av att sporta. Det finns en annan kategori som verkar gå in lika helhjärtat för sin sak som vi. De misshandlar sina kroppar med dålig mat, sprit och cigaretter. Jag är inte helt säker på hur jag ska uttrycka det här utan att bli alltför dömande. Kanske ska jag börja med att säga att de huvudsakligen är ryssar? Och att all sprit är gratis? En olycksalig kombo som gör att poolområdena fylls med människor som sover som strandade, döda valar på solbäddarna. Med svullna bukar närmast solen som bara väntar på att få explodera. Deras spritångor skapar böljande mönster i luften, som en hägring i öknen. Samtidigt leker deras små barn obevakade i poolen, vilket gör att jag inte kan koppla av alls. De kunde förstås lika gärna vara grabbgäng från Sverige eller England. Det här är en kategori som överbryggar alla nationaliteter. Som en egen ras av mänskligheten som bara bekräftar varför allting borde och kommer att gå åt helvete.

Antagligen har de gjort en marknadsundersökning hos just de här gästerna och tagit reda på vilken typ av underhållning de uppskattar. Hur ska man annars förklara att anställda på anläggningen plötsligt klär ut sig och drar igång magdans eller afrikansk dans med gäster som druckit vodka tonics sedan soluppgången. Eller så brister reseledarna ut i sång och framför fasansfulla versioner av odödliga låtar som visar sig kunna dö på ett par sekunder när det gäller. Jag har tyvärr kvar ett drag sedan jag var liten, att jag skäms när andra människor gör bort sig. Jag kan inte distansera mig, rycka på axlarna och bara konstatera att det där inte har med mig att göra. Det är som att bli coronatopsad djupt ner i svalget via näsan, jag reagerar impulsivt. Vi samlar blixtsnabbt ihop handdukar, mineralvatten, solskydd och flyr till ett annat poolområde som nästan är helt tomt. Först långt senare får jag reda på att en asberusad dansk man gått på toaletten i just den poolen.

En vecka senare flyger vi hemåt, lite desillusionerade och lite mer väl vältränade än innan. Samtidigt har coronaviruset kopplat sitt grepp över världen och ingenting är sig riktigt likt längre. Jag slipper i alla fall en granne på planet och kan vinkla benen åt sidan. Det blir så eftersom jag bär en stor pestmask i skinn och antagligen skrämde bort han som hade platsen bredvid. Jag sitter med näbben lutad mot sätet framför och inser att jag aldrig flugit såhär bekvämt förut. Än en gång liknar jag en fågel, men den här gången kan jag faktiskt namnet på den. Jag kraxar högt flera gånger.