Torskhatet och livsglädjen.

Jag befinner mig inne på Kistamässan för att bli vaccinerad. Det känns historiskt. Den gigantiska mässhallen som byggts om och blivit en uppvisning i logistik och vänlighet. Det är också lite speciellt att alla vi som kommit hit idag tillhör samma generation. Jag känner en stark samhörighet. Vi är här för att bekämpa en pandemi. Jag tänker att vi delar så mycket historia och en såhär unik dag känns viktig att hedra och bevara.

Efter att jag fått mitt vaccin, ett Bamseplåster på axeln och en klubba av sjuksyster springer jag med hoppsasteg in i en minst lika stor hangar. Där ska jag sitta på en stol i 15 minuter för att säkerställa att jag inte börjar tugga fradga och yla som en hund. Jag sitter där med alla andra och reflekterar i en kollektiv tystnad. Kanske samma känsla som människor som är religiösa får när de besöker sina tempel och kyrkor? Det vet jag förstås ingenting om, men jag tänker att religion inte bara kan handla om att släppa allt rationellt tänkande, känna och ge skuld samt att utöva förtryck och skapa konflikter.

Så vad kommer till mig i den här livets lilla paus? Torsk. Jag slås av att alla vi här på mässan idag växte upp när torsken sågs som havets råtta. Den fanns i enorma mängder och blev därför billigt foder åt oss som inte hade några val. Vår föräldrageneration hade fullt upp med att knarka och ha fri sex och var därför helt odugliga på matlagning. Ändå kunde de jubla över en stor torsk i näten någon gång. (Knarket kan ha spelat en roll här.) Då utlovades en riktig festmåltid som bestod av en överkokt torsk med smulat, hårdkokt ägg, riven pepparrot och smält Flora över. De vuxna nickade samstämmigt hur ”fantaaaastiskt” gott det var. Själv minns jag bara stora fiskben och torr fisk som roterade i munnen. 

I skolan fanns det vuxna som var anställda för att laga vår lunch. De kunde inte heller laga mat. Några av dem kunde säkert spela blockflöjt skickligt, citera Erica Jong eller orientera på hög nivå. Allt är möjligt. Men att laga mat, det kunde de inte. Kanske trodde beslutsfattarna att skolbarn inte hade ett utvecklat smaksinne, på samma sätt som de inte trodde att spädbarn kunde känna smärta och därför utförde operationer utan bedövning. Till skolmatsalens försvar måste jag ändå säga att de gjorde vad de kunde för att lura oss. Mandeltorsk var en återkommande rätt, som bestod av väl dolda torskblock under ett tjockt lager av mald och rostad mandel. Rätten byggde på någon sorts missförstånd (eller önsketänkande) att barn älskade mandlar. Någon insåg till slut misstaget och tänkte om. Jag ser framför mig hur de har ett krismöte, iförda sina träskor och hårnät bakom aulan. Alla röker röda Prince under tystnad tills någon kommer på idén med Pizzatorsk. Ungar älskar ju pizza, det vet alla. Tanken var rätt men utfallet blev trots allt bara en pizzabotten av torskblock med ett tjockt lager med oregano ovanpå. Helt oätligt.

Än idag fortgår konspirationen att tvinga på oss torsk. Mannen i hårnät i fiskdisken har ett förkläde med en karta över Tjernobyl tryckt på. (Det kan vara Östersjön också, men associationerna går i samma riktning.) Han pratar lyriskt om torskrygg och skrej och tar betalt som om fisken på något sätt förädlats av tidens gång. Den har blivit utfiskad, förgiftad, steril och mindre vanlig, så långt hänger jag med. Uppsidan med de här priserna på torsk är att vi som idag vaccinerar oss mot covid-19 också fått ett rejält skydd mot torsk på äldreboendet framöver. De får hitta en billigare fisk som får ta över. Kanske brax eller mört som sen ska kamoufleras med begrepp som invaggar en hel generation i trygghet. Tacomört, pokebowlbrax, kebabmört, veganbrax. 

När mina 15 minuter gått torkar jag bort fradgan från mungipan och ser ett bekant ansikte på stolen bredvid. Jag går fram och juckar på honom och ber honom att kalla mig Pappa. Göran Lambertz blir rasande och jag säger lugnande att det är en känd bieffekt av vaccinet, men adderar att det är lite hans eget fel också eftersom han är söt. På vägen ut känner jag hur livsglädjen återvänder, trots att jag inser att vissa torskar blir vi aldrig av med.