Den sista illusionen.

När man fyller 60 år får man ett brev från staten. Jag har hört talas om att Kungen skickar en hälsning när man fyller 100, men inte om det här. Det var inte ett gratulationskort med en hurtig födelsedagshälsning och ett tack för allt jag gjort för Sverige hittills: Militärtjänst, betalat skatt, skapat arbetstillfällen åt andra, gjort svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt, bistått departement i kommunikationsfrågor, skapat kultur i både rörlig och tryckt form. Nej, det som anlände med posten var lite mer basalt: En uppmaning att skicka in ett avföringsprov. Kinas kontroll av sitt folk framstod plötsligt som rimligt och liberalt. En testtub och en instruktion följde med, där jag råddes att placera en dagstidning i toaletten, som jag sen INTE skulle spola ner. Redan där tog det stopp för mig. Det var otänkbart att jag skulle utsätta Dagens Nyheter för detta. Respekt för yttrandefriheten, Peter Wolodarski och allt det där. Så jag nonchalerade provet. Jag ville dessutom inte vara för angelägen, det skulle skicka någon sorts signal om medgörlighet och i värsta fall entusiasm.

Jag växte upp i ett land med en överbeskyddande samhällskropp som lovade att ta hand om oss. Med höga skatter, förmynderi och regler kontrollerade de våra liv. Och vi lät det pågå så länge landet fungerade som det skulle. Det var vår tysta överenskommelse. Men nu när ingenting fungerar längre har makthavarna räddat ett sista illusionstrick för att invagga oss i känslan av normalitet och trygghet. Jag stoppade ner testtuben i kuvertet igen och tänkte att någon gång måste man stå upp för sin övertygelse och ta fajten. Om staten vill ha min avföring, så ska de få böna och be om den.

Tiden gick och mycket riktigt dök det upp både en och två påminnelser. Lite passivt aggressiva i tonen med information om cancer i tarmen som man inte behöver dö av OM DET UPPTÄCKS I TID! Så när det bara var ett par dagar kvar för mig att skicka in provet, bestämde jag mig för att göra det. Det stod i instruktionen att man skulle skicka in provet direkt efter själva provtagningen, vilket fick mig att undra om det fanns folk som gjorde provet direkt och sen liksom lagrade det hemma i en månad innan de skickade in det. Som bra ost eller Whiskey?

Sen promenerade jag ner med min, vikta, fuktiga Aftonbladet till soptunnorna där jag mötte min pratsjuke granne.

-Nu kommer äntligen våren.

-Ja, det kanske den gör, svarade jag och trummade febrigt med naglar på min tidning.

-Du känner väl?

-Nej, vadå?

-Hur det luktar skit när tjälen släpper?

Jag nickade skyldigt till svar och hade inget att säga. Han stod kvar och vägde lite på fötterna samtidigt som min hjärna var fullt upptagen med att försöka avgöra var tidningen skulle kastas. Komposterbart, tidningsinsamlingen eller sopkärlet för diverse? Till slut kastade jag den i kärlet för diverse. Grannen tittade bekymrat på mig.

-Du slängde den i fel låda nu.

-Gjorde jag?

-Ja, den ska ju i tidningsinsamlingen.

-Inte om man har bajsat på den, sa jag obekymrat och avslutade 30 års grannsämja.