En ny superhjälte.

I mina rollspel med mitt 4-åriga barnbarn axlar jag med entusiasm rollen som den elaka styvmodern i Askungen. Jag spelar ut hela mitt register och omfamnar samtidigt improvisationens gyllene regel - bejaka alltid motspelarens infall. Så när hon plötsligt förvandlas till en katt, blir jag hunden Ludde som smugglar henne ombord på ett flygplan till Sicilien. I nästa ögonblick är jag piloten som hört ett ljud från lastrummet och går en inspektionsrunda under pressande tystnad för både katten och Ludde. Vi ger och tar och handlingen liksom utvecklas av sig självt på ett sätt som kanske inte skulle locka någon större publik, men som berikar vår fantasi och relation.

En dag höll hon upp en legofigur hon fått. Han hade en grön tröja, vilket omedelbart fick mig att skapa en av mina mest minnesvärda karaktären: Salladspojken. En superhjälte inspirerad av isbergssallad, lätt schitzofren, flygkunnig, egendomlig röst och fullkomligt oberäknelig. Även när jag inte är med mitt barnbarn, tänker jag på honom ibland. Speciellt när jag ser en god dressing på restaurangen på Filmhuset. Då är det som om jag inte vet var jag slutar och han börjar.

-Rhode Iiiiiiiisland! kan jag då ropa med hög och entusiastisk röst, vilket får hela restaurangen att stanna upp. Framför dem står Salladspojken och njuter av att ha deras fulla uppmärksamhet.

-Inget ont om olivolja och vinägrett, ropar han vidare med sin egendomliga, gälla röst. Men ibland föredrar jag någonting mer krämigt på mina spröda vingar av isbergssallad, avslutar han och låter blicken glida kärleksfullt över publiken.

-Ibland kan en Caesardressing vara en gudagåva. Med den där lilla mystiska sardellen som liksom guppar dovt i bakgrunden. Och kaprisen som upplevs som en visslad melodi från andra sidan av ett stup, samtidigt som parmesanosten kastat av sig sin ostduk och blottat sig i sin totala nakenhet.

Publiken är trollbunden, samtidigt som jag tar av mig min röda hjälm av tomat och håller den under ena armen i en pose värdig en superhjälte. Jag glider sen elegant över till ett mer vemodigt uttryck och publiken känner av det direkt.

-Många pratar illa om isbergssallad och det gör mig ledsen. Att ständigt få höra att man bara består av vatten och inte innehåller något är direkt sårande, säger han och lyckas pressa fram en isbergstår. Jag kanske inte har någon egen, storslagen smak. Men är det en svaghet, mina damer och herrar? Är det inte precis det som gör mig till en hjälte. Jag lyfter andra. Jag låter fisk, kött, kyckling och vegetariska alternativ skina. En bit anklever på en vit tallrik ser mest ut som bajs, men placerad på ett blad av isbergssallad antar den formen av ett sofistikerat konstverk.

Publiken är djupt tagen. Någon blickar ner på sin talrik och ser på isbergssalladen med en annan blick än tidigare. Han skulle kunna fortsätta hur länge som helst men när fyra vakter från Securitas närmar sig med ett stort durkslag mellan sig, bestämmer han sig för att fly. Som ett jetplan dundrar han ut över Gärdesfältet, tar ett ärevarv runt Kaknästornet, vinkar ner till Benny Andersson vid Djurgårdsbrunn och slår sig ner på stranden framför Sjöhistoriska Muséet. Hela området är fullt av Kanadagäss och Salladspojken känner sig välkommen, accepterad och älskad. Han tar inte upp det där med anklever igen. Både jag och Salladspojken har bättre omdömde än så.