Det åttonde inseglet.
anders tempelman
Jag kontaktas av Dr Philip Nitschke (nej, namnet är inte taget - jag frågade), en brittisk uppfinnare som utvecklat en sorts podd som man kan ta livet av sig i. Han förklarade i ett zoom-möte att han bara måste testa prototypen på mig, innan han går vidare. Jag visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning? Har jag ett så dystert perspektiv att jag borde avsluta mitt liv redan nu? Han pladdrade sen på om hans plan att sälja den till länder där människor har rätten att själva bestämma om och när de vill avsluta sina liv. Jag sa jag att om jag förväntades testa podden så kanske min input efteråt skulle bli lite fattig. Han formligen slog sig på knäna av skratt och blottade sina brittiska tänder. I den låga kameravinkeln underifrån var det som att se enskilda majskorn nedtryckta i köttfärs.
Veckan efter tog jag mig ut till Arlanda, vilket är en nära-döden-upplevelse på helt egna meriter. Efter ett par timmars flygning, där jag andades in min egen koldioxid, fick domningar i skinkorna och blev alldeles fnasig på läpparna, tog jag direkttåget från Heathrow till ett kylslaget Oxford. Dr Nitschke tog emot mig på sitt kontor, centralt beläget i stan. Efter en obligatorisk kopp te fick jag mig en rundvisning i kontorslandskapet. En plats så bedövande ful och tråkig att den måste ha varit en avgörande inspirationskälla för att utveckla självmordsmaskinen från början. En åsikt jag givetvis höll för mig själv eftersom jag inte ville riskera att han skulle börja skratta igen.
Jag måste säga att podden var imponerande och väldigt sci-fi-elegant. Det var som att kliva in och sätta sig i ett liten en rymdkapsel, med en dörr som man drar igen efter sig. Som en Bajamaja, tänkte jag, fast med en effektiv spolfunktion. En inbjudande, röd knapp som hade kraften att spola bort hela mig på ett ögonblick. Dr Nitschke redogjorde sakligt för hur podden fungerade. Hur den fylldes med en sövande gas som man först somnad av för att sen aldrig vakna upp igen.
-På det här viset elimineras ju det stora etiska dilemmat, där läkare eller annan personal tvingas utföra själva avlivningen av en annan människa, förklarade han för mig. Ett perspektiv jag kunde förstå. För mitt inre såg jag ett gift par som äter middag vid köksbordet och där mannen frågar: ”Hur var din dag på jobbet älskling?” Och hon tuggar klart och lägger ned besticken innan hon svarar. ”Toppen. Jag hjälpte sex personer att dö.”
Dr Nitschke intygade att processen var helt smärtfri och att han såg stora möjligheter för den på marknaden. Men han ville absolut ha min ovärderliga input först. Så jag gick in och stängde om mig. Det första jag noterade var att sitsen var väldigt bekväm och att ljuddämpningen var exemplarisk. Life-cancelling-quiet tänkte jag, slöt ögonen och lät mina tankar sväva fritt. Som tjocka ugglor på låg höjd. Jag reflekterade över hur livets ändlighet är det som skänker det mening. Hur åldrandet och döden är det enda som är helt rättvist på planeten. Man kan vinscha hem löst skinn i ansiktet, fylla upp sina hängande skinkor med skogaholmslimpor av silikon och äta alger och nötter som sägs förlänga livet. Men till slut står ändå liemannen utanför porten. Han flossar lite nonchalant och säger att det är dags att gå nu. Vissheten om ett slut är det som borde påminna oss om att inte slösa tid på idioter, vara omtänksam, vänlig och syssla med saker som skänker både en själv och andra glädje. Alternativt att roffa åt sig så mycket man kan, skita ner planeten maximalt och bete sig som svin mot sina medmänniskor. Man kan välja väg där och det verkar som om många motiveras mest av den senare.
När ugglorna hade landat, klev jag ut och sa att jag hade massor med tankar att dela med mig av. 45 minuter senare satt vi på den lokala puben och läppjade på varsin halvljummen, avslagen öl.
-Såhär, sa jag och spände blicken i honom. Om man bestämt sig för att möta liemannen, borde det inte vara lite mer show och dans över det hela? Du måste ju bestämma dig för om du är i avfallsbranschen eller underhållningsbranschen. Jag tycker att det borde vara lite mer kundorienterat, om du fattar? Att döma av hans halvöppna mun, begrep han inte ett smack.
-Ta mig till exempel. Jag kanske vill avsluta mina dagar ute på en promenad. Jag stannar tankfullt upp vid Slussen, njuter av byggslamret och röker lite heroin (något jag alltid velat pröva) när en flygel som lyfts upp i Mariahissen, helt plötsligt släpper i sina fästen. Jag hinner kanske ta ett bloss innan jag strimlas som ett ägg av strängarna. Och för att en kranoperatör ska slippa trycka på knappen, så tänker jag mig att det enkelt kan fjärrstyras. 5G-nätet måste rimligen kunna hantera en så enkel manöver. Vad ska vi annars ha det till? Jag passerar alltså en sensor som lösgör en konsertflygen av märket Steinway & Son’s. Ja, jag vill nog gärna unna mig ett instrument som gör det hela lite mer högtidligt och värdigt. En del väljer en exklusiv kista, jag väljer ett skitdyrt instrument.
Jag lämnade Dr Nitschke på puben. Hans mun var på vid gavel och jag orkade faktiskt inte sitta kvar och stirra in i gapet.
På flyget hem slog det mig, att det mest fantastiska med den här dödspodden är att man faktiskt tvingas slå sig ner en stund och utvärdera saker och ting. Helt utan störningsmoment. En stunds eftertanke kring de stora frågorna och där man antingen hittar mening och livslust, eller en genväg ut. Visst, det hade varit billigare att sitta i sportstugan med pipan av en hagelbössa i svalget, men hade det varit lika tankeväckande?