Plikten kallar.

Regeringskansliet hörde av sig och var bekymrade över att vaccinationstakten gick för långsamt. De flesta som faktiskt längtar efter att få ta en spruta, kan inte hitta en enda ledig tid att boka in sig på. Jag var förstås alldeles för upptagen för att vilja ta ett möte om saken, tills de började lovorda ”min flödande kreativitet och exempellösa skärpa”. Jag sa att varken smicker eller ett väl tilltaget arvode biter på mig.

-Jag drivs bara av en stark altruistisk kärlek till folket, konsten och vårt underbara land, ljög jag vidare. Sen sjöng jag några strofer på en låt av Evert Taube. Det kan ha varit Dan Andersson eller Fred Åkerström också, jag blandar ihop dem hela tiden.

Efter att de prisat min sånginsats och erbjudit ett arvode i klass med det som spenderats på skolplattformen, tog jag på mig min lodenrock, bäverpälsmössa och promenerade genom Gamla Stan. I vaktkuren på regeringskansliet bad de mig att identifiera mig, vilket jag gjorde genom att blåsa ut rök från min vape i ansiktet på dem. Det verkade fungera för sen leddes jag in i ett konferensrum där Statsministern stod framför en skärm och spelade Fifa mot Damberg. Hon gillar tydligen inte att förlora så Damberg hade tvingats välja Brommapojkarna och Statsministern spelade med Barcelona. 

En flock av undersåtar stod och tittade på och hejade uteslutande på Statsministern som matade in mål efter mål. Jag omikron-harklade mig och presenterade mig som Sepp Blatter och sa att de kunde lägga alla mutor på bordet. Inte ens Ygeman, som tillträtt som idrottsministern, begrep lustigheten. Statsministern tittade lite yrvaket på mig, gjorde ytterligare ett mål och släppte sen handkontrollen.

-Ja, vad bra. Jag ville bara förnedra klart Damberg här, sa hon och sträckte fram sin hand för att hälsa. 

-Jag föredrar fisting, svarade jag och höll fram en knuten näve. Att döma av tystnaden som infann sig i rummet hade jag antagligen valt fel begrepp. 

-Jag kan inte hålla ordning på Taube och Cornelis heller, sa jag och log lite urskuldande, vilket gjorde att stämningen i rummet lättade något. Magdalena gestikulerade att jag skulle slå mig ner vid konferensbordet, där någon skrämd minister serverade mig kaffe och mineralvatten. Efter några minuters kallprat om ett eventuellt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina, Trumps återkomst som USA’s nästa president, elkrisen i Sverige och Ebba Busch husaffär, drämde Magdalena handflatan i bordet.

-Nej, vad säger du Anders? Har du funderat på en lösning för att öka vaccinationskapaciteten i landet?

Min vana trogen roterade jag bäverpälsmössan på det blanka konferensbordet och intog en tankfull pose.

-Åh, jag vet inte, sa jag med utsökt spelad ödmjukhet. Jag är ju bara en liten människa som dagligen försöker gestalta vad det innebär att vara människa. 

-Ok, men nu har vi ju anlitat dig för att du ska komma med lösningar för hur man ska slippa behöva vara en ovaccinerad människa, sa Statsministern bistert.

-Ja, precis. Och jag har en tanke, svarade jag med låg, väsande röst och slutade samtidigt att rotera pälsmössan, för ytterligare dramatisk effekt.

Statsministern och alla hennes undersåtar lutade sig synkroniserat framåt mot mig. Jag fick en inre bild av att jag höll upp en höna inför en flock med rävar.

-Lösningen är att överlåta vaccinationerna åt organisationer som bevisat att de klarar av logistiken. Som lyckats skala både upp och ner när det krävts och som har kreativitet och hängivenheten som krävs för att driva en sån här komplex apparat framgångsrikt.

Magdalena såg lite bekymrad ut och avbröt mig.

-Jag orkar inte med det här liberala pladdret att privata aktörer alltid är effektivare och bättre skickade att lösa marknadens problem. Och jag vill inte definitivt inte släppa in fler riskkapitalister i vården. Det är illa nog som det är. 

-Det är de kriminella nätverken jag syftar på. De är ju i stort sett en del av den svenska modellen numera. De vet hur välfärdssystemet fungerar, skipar sig egen rättvisa, startar nya verksamheter varje dag, mobiliserar en egen försvarsmakt och engagerar den yngre generation att vilja bli en del av vuxenvärlden genom framgångsrik gangsterrap. De skulle fixa det här på ett par veckor och jag tror även att de skulle lösa hela problemet med antivaxxare. Vaccinera dig eller dö, avslutade jag och småskrattade lite.

Jag promenerade hem genom Gamla Stan igen. Jag nynnade på ”Sakta vi gå genom stan” och kunde inte för mitt liv komma på om det var Taube eller Ferlin som skrivit den. Jag var inte förvånad över reaktionen på regeringskansliet. Jag hade mött det så många gånger förut. Uppdragsgivare som är beredda att betala för ens råd, men sen inte är villiga att lyssna.

Bortkastade skattepengar, finns det något värre?