Filosofi och hundbajs.

Jag och min hund Signe är på innergården till mitt kontor. Jag hejar på en bekant som därför ökar farten och går in i fastigheten igen. Vid ett utebord sitter en kille och blir intervjuad av två personer. Jag överhör lite av vad som sägs och inser snabbt att det handlar om en anställningsintervju.

Han som blir intervjuad sitter onödigt bredbent och pratar om sin ”resa” och beskriver utförligt prestationer och framgångar från tidigare arbetsplatser, som med största sannolikhet inte är hans egna. Han säger sen att han sa upp sig för att ta ett medvetet break under ett år. För att reflektera över vad han brann för och vart branschen var på väg. Han refererar högtravande till den tiden som nyttig och lärorik. En erfarenhet som alla borde göra någon gång.

Själv hör jag bara att han fick sparken, men väljer att göra en omskrivning som låter lite mer intressant. Jag undrar om det är mer skamligt att bli av med jobbet i Sverige än i andra länder? Är det någon sorts kvarleva från öststat-Sverige som jag växte upp i? Där man skulle vara anställd, medlem i facket och sen tacksamt spendera hela sitt arbetsliv där. För att slutligen få en medalj eller guldklocka för lång och trogen tjänst innan man begravdes av ett företag som ägdes av rörelsen. Och så döpte man hela det deprimerande kretsloppet till ”trygghet”.

Jag vet inte, men det naturliga vore väl att alla människor får möjlighet att pröva flera yrken eller arbetsplatser under sin korta tid på den här planeten? Helst frivilligt förstås, men om man får sparken så är väl det en bra möjlighet att testa något annat också? Nåja, killen pratar i alla fall på och plötsligt ser jag att Signe sitter med krökt rygg precis bredvid honom. En pelare av bajs pressas ut och förbinder Signe med marken. Som ett femte stödben i ohyvlad mahogny. Killen som intervjuas uppfattar att någonting pågår och sneglar ner på Signe, sen tittar han hastigt upp på mig. Som om jag har någonting med saken att göra. Vad gör den här scenen med honom? tänker jag.

Själv ser jag den komiska potentialen och gör en mental anteckning. ”En man sitter och pratar om sig själv och blir genomskådad av en Jack Russell?” Sen går jag ner på knä med en bajspåse trädd över handen och gör ännu en mental anteckning. ”Jag plockar upp bajs och tre vuxna människor tittar på.” Ser ingen komisk potential i det och väljer att radera den anteckningen.