Gud är död. Eltandborsten lever.

Min gamla eltandborste med roterande stenåldersteknologi har tjänat mig i många år och används nu till att borsta hundens tänder. Det fungerar ganska bra när man väl hittar tekniken. Jag klämmer fast henne mot badrumsgolvet med ena knät och pressade in tandborsten när hon hugger efter mig. Hon verkade gilla det och får dessutom lite bättre andedräkt i några minuter efteråt. 

Det var löftena om att ta bort enorma mängder tandsten och vitare tänder, som övertygade mig att köpa marknadens dyraste produkt. Först när paketet kom i brevlådan, läste jag på lite mer noggrant och såg att tandborsten även masserar tandköttet och därmed minskar risken för att det dras upp mot tandhalsarna och ger tandlossning. Någonstans mellan raderna kunde jag läsa in att vibrationerna stimulerade så att tandköttet snarare sjönk ner. En produktfördel som väckte mer frågor än svar. Det var därför med visst intresse jag tog emot ett mail från tillverkaren ett par dagar senare. Inställsamt och bekräftelsesjukt undrade de över min upplevelse av köpet, leveransen, produkten och företaget varit? De frågade också om jag kunde tänka mig att bli uppringd av en person från ett kvalitativt undersökningsföretag. De försäkrade mig om att allt jag sa skulle anonymiseras och behandlas konfidentiellt. Undersökaren är psykolog, avslutades mailet med.

”Bring it on” svarade jag med vändande mail. 

Mannen som ringer mig dagen efter heter Robin. Jag hör att han kommer från trakterna kring Lund. Han har den där lite akademiska skånskan, som om han bara har en halv potatis i munnen när han pratar. Han började antagligen att plugga psykologi innan alla teorier och metoder han lärt sig förkastades som ovetenskapliga och helt verkningslösa, så han fick jobba med customer satisfaction på ett multinationellt företag istället. Jag säger älskvärt att jag accepterar rollen som kund, patient och besserwisser. Han skrattar inte åt det, vilket känns lite olycksbådande.

Robin ställer sen frågor om hur jag upptäckte tandborsten, hur köpet gick till och hur jag upplever själva produkten. Det går på rutin, han frågar på och jag hör hur han knappar på ett tangentbord i andra änden. I samma ögonblick som jag säger att jag är nöjd med produkten, vill han avsluta samtalet. Han har fått sitt, han vill vidare. Själv känner jag mig djupt otillfredsställd. Som Melania Trump i sovrummet. För jag hör en tomhet i Robins röst och tycker synd om honom. Han har fått svar på bolagets frågor, men någonting saknas honom. Robin vill inte leva i en värld som helt saknar mysterier, där allt är bara signalsubstanser och synapser. Där alla våra känslor och handlingar bara är reaktioner på hormoner och kemi. Det finns inget undermedvetande eller drömmar som betyder något. Freud är död. Jung är död. Gud är död. Så jag tänker att jag måste göra något för honom. 

-Det är en sak som bekymrar mig, säger jag plötsligt.

-Vadå? undrar Robin, nu med en hel potatis i munnen.

-Det här med tandköttsmassagen, säger jag lite dröjande.

-Den bidrar till ett friskt tandkött, säger Robin mekaniskt.

-Men ni säger ju att tandköttet till och med kan sjunka ner. Hur långt ner då, undrar jag?

-Det är inte…..

-Kommer mitt tandkött börja krypa ner och slutligen kapsla in tänderna fullkomligt? Så att jag ser ut som ett spädbarn, eller en tandlös farbror? Ska jag gå runt med en tandlös gom? Vad ska jag äta, herregud?

-Lugn nu, det är verkligen inte….

-Jag drömmer om det, avbryter jag honom bryskt.

-Gör du? Jag hör hur Robins röst fylls med förväntan.

-Javisst, igår drömde jag att efter tänderna försvunnit så började resten av mitt ansikte att sakta dras  in i min mun? En ansiktsimplosion där till slut mina ögon, näsa, öron och ögonbryn befann sig inne i munnen. Jag tvingades att gå omkring med munnen på vid gavel för att se och höra. 

-Intressant. Hur upplevde du det? frågade Robin ivrigt.

-Jag fick panik eftersom jag hade ett zoom-möte samma dag. Jag oroade mig för att syn, hörsel och talförmåga skulle slås av och på varje gång munnen öppnades och stängdes, som ett djävla lysrör i en svensk krimserie.

-Kan du berätta något om din uppväxt, Anders?

-Jag vill att du berättar för mig om jag ska behöva leva resten av mitt liv som en stor, vidöppen slemhinna? Som ett svart hål där min mun förvandlats till en singularitet. Till slut har gapet slukat hela min kropp. Det sista man ser av mig är en känga i storlek 47 försvinna in i avgrunden. Kvar på marken ligger bara en rund fotboll av rött kött. ÄR DET TACKEN FÖR ATT JAG KÖPTE ER TANDBORSTE? 

Jag avslutar samtalet snabbt och tänker att om inte det här pånyttfött Robins intresse för att arbeta som psykolog på riktigt, så vet jag inte vad som skulle göra det.