Kulturpandemin.

Jag är tillbaka på mitt kontor för första gången sedan pandemin slog till. Det känns som skolstart. Jag har en apelsin, några knäckebröd och en äppeljuice i min röda Kånken ryggsäck. Jag öppnar dörren till mitt rum och en kvalmig doft av instängdhet slår emot mig, det är oklart om det är stillastående luft eller min egen kroppsdoft det handlar om. Sen öppnar jag fönstret och slår på AC’n för fullt, vilket jag på ett plan vet är helt kontraproduktivt, men just här och nu känns det rätt. Rummet är oförändrat sedan dagen jag bestämde mig för att gå hem. Som en plats som övergetts i hast vid en stor katastrof, hinner jag tänka lite dramatiskt. Jag studerar en halvfull kaffekopp som ett arkeologiskt fynd på mitt bord. Min blick vandrar till min whiteboard där jag skrivit ord och fragment och ritat pilar åt alla håll, som jag minns som viktiga då, men som idag bara är obegripliga. 

Sen går jag ner till receptionen och hälsar lite trevande och skyggt på människor jag inte sett på länge. Jag tycker att de åldrats och ser slitna ut, vilket jag säger till dem. Fyra månader av avskildhet fått mig att förlora all social grace, jag vet inte hur man interagerar med människor utanför min familj längre. Jag sätter mig lite ensligt i ett hörn och pratar för mig själv samtidigt som jag äter min knäckemacka och sörplar på min juice. Fragment av brödsmulor poppar ut ur min mun, några fastnar i mungipa och på läppen och skapar en illusion av en herpes i full blom. Jeansen skaver och känns trånga, vilket kan bero på att jag mest gått omkring i bar underkropp hemma eller att jag småätit under hela sommaren och blivit tjock. Det är dött lopp mellan de två möjligheterna. Kan vara en kombination också, jag orkar inte reda ut det.

Jag undrar över alla dessa underliga människor som kommer in i receptionsområdet och ser håglösa ut. Undernärda, övertatuerade och med dålig hållning. Ska läsåret verkligen inledas med en föreläsning i aulan om hur farligt det är med knark? Räcker det inte med en knarkare längre, krävs det en hel flock? Är det dit vi har kommit? Sen noterar jag att alla bär gamla slitna jackor med olika tryckta titlar på: Wallander, Beck, Bron, Under solen. Då inser jag att alla är filmarbetare, människorna som bär upp en hel kulturbransch på sina spröda axlar. Hjältarna som alltid levt hand ur mun och aldrig åtnjutit anställningstrygghet eller snuddat vid strålglansen från Cannes eller Oscarsgalan. Jag reser mig upp och hostar högt, det enda säkra sättet att få 100% uppmärksamhet idag.

-Kamrater. Även om kulturministern är för vek för att stå upp för er, så vill jag säga att jag gör det. 

De tittar dött på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att jag inte syftar på det faktum att jag faktiskt står upp, utan någonting större. Om solidaritet och att dela bördan tillsammans. Men jag kan inte formulera någonting vettigt eller trovärdigt och de har redan ställt sig i kö för att dricka gratis kaffe. 

Jag släntrar upp till mitt kontorsrum igen. Jag äter min apelsin och hör en röst i mitt huvud som ropar mitt namn. Jag räcker upp handen och säger ”här” högt och tydligt.

Det nya läsåret har börjat.