Kreativitetens svarta hål.

Jag blir kontaktad av ett universitet som undrar om jag vill komma och prata om kreativitet. Rektorn tror att det kommer att bli extra viktigt i sviterna av pandemin. Jag säger att jag är helt ointresserad och hinner också säga några väl valda ord om hur jag föraktar människor som föreläser om kreativitet, tills rektorn berättar vilket arvode de brukar erbjuda föreläsare.

Ungdomarna släntrar in i aulan där jag redan står bakom pulpeten på det anrika universitetet. Några har ansiktsmasker på sig. Själv har jag valt vargpälsen som mitt primära covid-19 skydd, men med tanke på årstiden, endast ett linne under med AC/DC ”Back in Black” tryck och ett par kycklinggula gabardinbyxor. Jag manar på dem med eldgaffeln att de ska sätta sig snabbt.

-Ingen av oss vill vara här längre än vad som är absolut nödvändigt, säger jag samtidigt som tystnaden börjar lägga sig. Jag vill ju inte hålla er ifrån en värld som håller på att gå under, en pandemi som dödar de svagaste och en framtid som arbetssökande med andrahandskontrakt.

De sneglar lite frågande på varande och sen på mig när jag slår på min keynote och min enda presentationsbild syns på duken bakom mig. 

KREATIVITETENS SVARTA HÅL.

-Jag utgår ifrån att ni vet vad ett svart hål är? frågar jag uttryckslöst för att sen berätta det i alla fall. Det är en stjärna som imploderat till en liten svart fläck, där gravitationen är så stark att till och med ljuset försvinner i mörkret. För att kunna prata om kreativitet måste vi prata om det som dödar den. För det är det jag har mest erfarenhet av. Processer som är tänkta att öka kreativiteten och som i själva verket lustmördar den.

Jag roterar eldgaffeln som en tamburmajor mellan mina fingrar och spänner blicken i publiken.

-Av någon anledning finns det till exempel en stark tilltro till att stora folksamlingar i workshops i kombination med post-it lappar på en vägg ska leda till fantastiska saker. Det är lika vetenskapligt underbyggt som att öppna kontorslandskap ska leda till kreativare företag. Eller ännu bättre, moderna arbetsplatser där ingen har en fast arbetsplats. Det enda det med säkerhet leder till är att alla känner sig utbytbara.

Här stryker jag utmed scenkanten som om jag letar efter någon, alla viker oroligt undan från min blick.

-Och det finns en speciell sorts chef som måste lyftas fram här. Den som själv saknar en kreativ förmåga och som just därför känner sig kallad att prata, skapa och delta i alla dessa möten där idéer ska flöda. Det får dem att känna sig viktiga när de bjuder in alla på företaget för att höja kreativiteten. Det de inte begriper är att om du inkluderar alla i ett arbete som en del är utbildade och anställda för att utföra, göder det dålig självkänsla hos den kreativa personalen samtidigt som det skapar ångest hos de som inte är anställda eller tränade i att ta ansvar för idéskapandet på företaget. Konsekvensen blir att alla på företaget känner sig dåliga och usla. Jag slår ner eldgaffeln med en duns i scengolvet så att folk rycker till i stolarna.

-Alla kan skriva. Ja, men väldigt få kan skriva fängslande. Alla kan fotografera. Ja, men väldigt få kan berätta i bilder. Alla kan ha idéer. Ja, men väldigt få är kapabla att fullfölja dem. Det är ett yrkeskunnande vi pratar om här, inte någon djävla gåva som bor i blindtarmen och som bara behöver väckas. Sen ska chefen, som alltså inte haft en originell tanke sedan han rökte oregano i en majspipa på mellanstadiet, ofta också ”prata medans han tänker” i mötet. Helst om vad saker och ting inte får bli. ”Det får inte bli en töntig långfilm.” ”Det får inte bli en sån där produkt som ingen behöver.” ”Det får inte bli ett spel som man tröttnar på.”

Jag tittar ut över aulan med någonting bedrövat i blicken, kanske det enda ansiktsuttryck jag äger.

-Ursäkta.

Jag ser en späd gestalt i publiken som höjt sin arm.

-Om det nu är så dåligt att bara prata om vad idéerna INTE ska vara, varför har du själv bara berättat om sånt?

Jag börjar koka inombords men lyckas ändå le mot frågeställaren och finner mig snabbt. Jag frågar alla i aulan om de vet vad dötramp är för någonting? Ingen vet.

-Det är en term från min barndom. En liten teknisk brist i cyklar som gjorde att man plötsligt fick ett överraskande fritramp och pedalerna gick ett helt varv runt utan motstånd eller framåtrörelse. Av någon anledning inträffade dötramp oftast i uppförsbackarna där man stod upp på pedalerna och maxade sina krafter. Något som ledde till att man föll ner på cykelramen med underlivet först. Den smärtan glömmer man inte i första taget. Tack för mig, avslutar jag och bugar mig djupt.

Sen går jag av scenen och tänker nöjt att nu har jag gett de djävla små akademikerna något att fundera över.