Lågaffektivt bemötande i praktiken.

I förra veckan råkade jag backa över grannens son så att han bröt bägge benen. Det var naturligtvis en olycka, men pojken överlevde och fick ju uppleva att åka ambulans i full fart och bli ompysslad av svensk sjukvård.

Pojkens föräldrar delade inte riktigt min positiva syn på saken och stod och skrek ikapp åt mig. Jag lyssnade, nickade på rätt ställen och gjorde allt det där som jag lärt mig i kursen ”Lågaffektivt bemötande” som jag just gått. En kurs som egentligen vänder sig till människor som arbetar med hemvändande IS-terrorister, gängkriminella och skolelever. Själva metoden bygger på att jamsa med och absolut inte ta konflikt. Jag frågade läraren på kursen om vi i Sverige inte redan är världsmästare på det här? Han förstod inte vad jag menade tills jag sa att vi lät tyska soldater åka tåg genom Sverige för att de skulle kunna invadera Norge lite enklare under andra världskriget? Vi sålde även järnmalm så att de kunde fortsätta tillverka vapen under kriget.

-Nej, det inte alls samma sak, svarade han kort.

-Varför är det inte det? undrade jag vänligt tillbaka. 

Han blev högröd i ansiktet och sa att vi inte hade tid med den frågan just nu. 

Nåja, kursen var inte bortkastad på mig när salivstänken från de rasande föräldrarna regnade över mitt ansikte.

-Vilket kallt väder vi fått, sa jag i ett litet mellanrum mellan skällsorden och log lite prövande.

-Du höll just på att döda min son? skrek mannen och gav mig en högaffektiv knuff. 

-Hur fan kan du prata om väder nu, la kvinnan till.

-Jag förstår att ni är upprörda, jag vill att ni ska veta hur ledsen jag är över det som hänt, svarade jag med en extra låg, trygg röst. Troligen förankrad i mitt rotschakra eller diafragma, jag är osäker på om det är samma kroppsdel eller två olika.

-Ledsen?! Hur tror du att vår son känner sig efter att du KÖRT ÖVER honom, ylade mannen väldigt nära mitt ansikte.

-Jag tror att det är viktigt att tänka positivt och konstruktivt, svarade jag sammetslent tillbaka. Det var ju en väldig tur att jag inte hade satt på dubbdäcken. Tänk om han hamnat under hjulet och jag hade tryckt till på gasen? Han hade ju kunnat sluta som högrevsfärs, det hade varit tråkigt. 

-Du är rubbad, hör du det? RUBBAD! skrek kvinnan helt utan magstöd.

-Jag har köpt en liten present till er son, sa jag och fiskade upp en liten låda med pärlplattor. 

-Han är 15 år, idiot, sa pappan och slog lådan ur händerna så att innehållet föll som strössel ut på marken.

-Det är inte klokt vad fort de växer, sa jag och log som om jag tillhörde Jehovas Vittnen.