Ordens flyktighet och gnabb i Vita Huset.

Jag går in på Apple-store i stan för att testa en ny Macbook. Jag vill se om tangentborden blivit bättre på de senaste modellerna. Min bestämda känsla är att min nuvarande mac inte riktigt hänger med och fångar mina idéer och formuleringar ordentligt. Jag misstänker att någonting av stort konstnärligt värde går förlorat mellan tanke och tangenttryckning. De elektriska impulserna i min hjärna går med ljusets hastighet och mina spröda konstnärshänder hinner inte fånga dem med det trubbiga instrumentet som Apple erbjuder. Mina ofödda epos försvinner lika fort som thinner och efterlämnar en svag förnimmelse av förlust och en fåraktig, simmig blick. Mina farhågor har också stärkts av att jag börjat irritera mig på de plastiga tangentljuden, mängden stavfel och den sjunkande hastigheten jag skriver på. Det är någonting som inte stämmer. 

Jag går fram till en ledig Macbook och öppnar ett tomt textdokument och börjar att tömma min hjärna över tangenterna utan mening eller mål. Hastigheten är imponerande och det känns som om fingertopparna förenas sexuellt med de sagolikt fjädrande tangenterna. Orden kommer till mig med en lättheten som är imponerande och flödar helt utan fördröjning och stavfel på skärmen. Det är som om jag öppnat locket till mitt undermedvetna, helt ofiltrerat. Jag känner att den här datorn kommer att förlösa mig och göra mig till en bättre författare. Kanske även människa, men det är lite önsketänkande. Och när jag läser vad jag skrivit på skärmen, känner jag igen mig själv igen:

Melania Trump tittar upp från tidningen och tittar på Donald som sitter på andra bordsändan och spelar Angry Birds på sin telefon.

-Det här är intressant, säger Melania.

-Vad? grymtar Donald utan att lyfta blicken från spelet.

-De har lyckats transplantera både penis, pung och testiklar från en död man, till en man som förlorade sitt underliv i kriget. Tydligen är operationen så lyckad att han har känsel, kan få stånd och till och med utlösning.

Donald tittar förvirrat upp från sitt spel.

-Vad är det som är så intressant med det?

-Jag tycker bara att det är fascinerande, vad som går att göra nuförtiden, svarar Melania och rycker på axlarna.

-Jag tycker inte att det är ett dugg intressant, säger Donald och tar en bagel till.

-Men det tycker jag, svarar Melania och återgår till tidningen.

-Jo, det har jag förstått, men varför berättar du det här för mig?

-Vi är gifta och vi äter frukost, jag tänkte att vi kanske kunde föra ett alldagligt samtal som två vuxna människor?

-Jo, men av allt som står i tidningen så väljer du en artikel som handlar om det där!

-Varför blir du så upprörd? frågar Melania och släpper tidningen med händerna.

-Det känns….fan….inte vet jag, kränkande, säger Donald och en orange hårtest faller ner över hans panna.

-För vem då? undrar Melania svalt.

-För mig förstås! Det är som om du försöker säga mig någonting.

-Gör det? Hur då menar du?

-Du vet precis vad jag menar!

-Älskling, hur skulle jag kunna veta det?

-Ja, som att du tycker att det skulle….make Donald Great again?

-Nu är du ju helt paranoid, det här är ju för män som skadats i strid eller råkat ut för fasansfulla olyckor. Allt handlar inte om dig vet du, säger Melania och påbörjar en artikel om den kommande riksrätten mot Presidenten.

Donald ler sitt konstiga grodleende och skrockar.

-Tänk om jag dog. Vilken huggsexa det skulle bli för att transplantera mitt klockspel!

Melania tittar lite dött på Donald.

-Klockspel? Du tänker väl på en sån där bjällra?

Först när jag läst klart och nöjt konstaterar att Apple verkligen har förbättrat tangentbordet, ser jag att en lågstadieklass befinner sig i butiken och står och stirrar på en gigantisk 50 tums bildskärm ovanför mig. En bildskärm som trådlöst är ansluten till den Macbook jag just testat.