Safety on board.

Ett av världens största flygbolag hör av sig och är djupt bekymrade. Problemet är tydligen att folk inte lyssnar på säkerhetsgenomgångar av flygvärdinnor och stewards, de sitter med sina noice-cancelling lurar på sig och stirrar på tv-serier istället.

-Verkligen? säger jag med väl spelad överraskning.

I själva verket fattar jag precis. När folk tagit sig igenom helvetet med incheckningen och säkerhetskontrollen på flygplatsen, är alla helt knäckta och knappast mottagliga för att höra att de kanske inte ens överlever flygresan.

Mannen från bolaget undrar på bruten engelska om jag kan tänka mig att skapa kommunikationen som får passagerarna att ta till sig den här avgörande informationen. Jag spelar som vanligt svårflörtad och undvikande, tills han överöst mig med lovord och en gränslös budget. Han berättar också att de utrustat alla sina plan med utrustning från en totalitär stat som gör att de närsomhelst kan störa ut passagerarnas plattor, datorer och lurar.

-Så att vi säkrar deras uppmärksamhet, säger han nöjt.

-Det fixar jag nog ändå. Men ok, maila mig informationen som ni vill att passagerarna ska ta till sig, så återkommer jag med ett förslag, svarar jag.

-En sak till, säger mannen från bolaget. Vi vill att vår värdegrund ska genomsyra projektet.

-Säkerhet?

-Eh, ja det också.  Men mer att vi är ett inkluderande bolag, som omfamnar alla nationaliteter, könstillhörigheter, funktionsnedsättningar och sexuella läggningar.

-Absolut. Alla ska komma fram levande, vi är helt eniga på den punkten, säger jag och avslutar samtalet.

Tre veckor senare sitter jag på ett plan på väg till flygbolagets huvudkontor. Jag är nog den enda som intresserat studerar ombordpersonalens genomgång av säkerhetsåtgärderna. Eftersom jag sitter vid nödutgången och därigenom indirekt har ansvaret för att folk kommer ut ur planet i händelse av en olycka, lovar jag personalen att sköta dörren.

-Om jag inte är för full, väser jag leende till min granne, som inte ser ett dugg road ut.

Konferensbordet är säkert 12 meter långt, format som en flygplansvinge och lackat med företagets gigantiska logotyp på. Det är uteslutande vita, medelålders män runt bordet, trots att patriarkat inte ingick i företagets värdegrund vad jag kunde minnas.

Jag har förberett mig väl och pluggar in min dator, samtidigt som jag berättar hur motiverande det varit att få hjälpa till med det här uppdraget. Att få rädda liv slår an min utpräglade människokärlek. Men jag nämner också hur svårt det kan vara att nå fram till människor med information som de inte bett om eller ens kanske vill ha.

-Jag tänker såhär. Vi ska se på säkerhetsgenomgången som ett interaktivt event, som ju firat triumfer på teatrar och i installationskonst. En upplevelse där en del väsentlig information visas på flygplanets alla skärmar och den andra delen förmedlas live av vår ombordpersonal. Det gör att personalen får en uppgift och skärmarna en annan. Tillsammans skapar de en oemotståndlig helhet som både fängslar och förmedlar kunskap.

Männen runt bordet nickar samstämmigt och utbyter gillande ögonkast med varandra. Ingen säger ”han vet vad han sysslar med”, men det är vad alla tänker.

-Så, jag tycker att vi nu ska låtsas som att alla vi sitter i kabinen tillsammans nu. Trots mina 194 cm får ni tänka er att jag är steward och skärmen bakom mig får symbolisera planets alla skärmar som vi tar över inom kort. Låtsas nu vara helt ointresserade. Prata, läs, titta på en skärm eller vad ni vill.

Männen följer mina direktiv och jag går med svassande gång utmed konferensbordets långsida och räknar tyst mina passagerare. Sen återgår jag till min plats vid bordets kortsida och startar en film på min presentation.

Det är en närbild på något som ser ut som en svart sopsäck på en åker. Jag ler vinnande mot männen och börjar prata med min stewardröst. (Du vet precis hur den låter.)

-Välkommen ombord på denna Boeing 727 till Mallorca. Detta är exakt den flygplanstyp som bombades i Lockerbie 1987 då 350 människor miste livet.

På skärmen vidgas bilden och vi ser att det inte är en sopsäck, utan ett helt hav av liksäckar på en åker. Resterna av ett flygplansvrak ligger och pyr i bakgrunden.

-En av de stora riskerna vid en olycka är t ex förlust av kompression i kabinen. Vid 10.000 meters höjd kan ett såhär litet hål i flygplanskroppen (blyertspenna hålls fram i bild) enkelt suga ut en normalstor man som inte sitter fastspänd ut ur flygplanet. Man landar i ungefär det här skicket. (På skärmen visas en sked med havregrynsgröt som slängs på ett köksbord för att sen följas av en filmsekvens för hur man fäster säkerhetsbältet.)

-Vid tryckfall försvinner också allt syre ur kabinen, därför faller automatiskt syrgasmasken ner. Tanken är att ni som vill ha chansen att överleva placerar den över mun och näsa.

-Det är mycket som kan gå fel under en flygning. Oavsett om det handlar om att vi får en havsörn in i motorn, kapas eller drabbats av ett tekniskt fel, så tänds lamporna som indikerar var nödutgångarna finns. Det kan vara viktigt att lägga på minnet om vi tvingas att nödlanda. (Bild på kraschat flygplan i snötäckta Anderna.)

 -Vid en känd flygplanskrasch tog det så lång tid att rädda de överlevande, att de till slut börjad att äta döda medpassagerare som inte orkat lyssna på säkerhetsgenomgången.

-Att nödlanda är svårt. Speciellt i vatten. Om piloten ändå lyckas buklanda, finns en flytväst under sätet. Om du saknar flytväst drunknar du å ena sidan snabbare, men å andra sidan flyter du antagligen upp månader senare och är svår att känna igen. (Bild på människor i badkläder som står och skriker hysteriskt åt en uppsvälld kropp i strandbrynet.) 

Här stannar jag upp lite grann, ler förtroendeingivande åt alla runt bordet som tittar panikslaget på tv:n.

-Om ni har några frågor kring säkerheten ombord, så finns det en Safety On Board i stolsfickan framför dig. Ha en fortsatt trevlig resa. Snart serverar vi förfriskningar och lite snacks, säger jag och lägger handen lite kokett på höften.