Djup kunskap i hälsokostbutiken.

Efter en ihållande förkylning som inte verkar ge med sig, går jag in i en hälsokostaffär. Jag kanske inte inbillar mig att jag ska bli botad, men åtminstone lyssnad på. En vänlig själ som lägger huvudet på sned, nickar på rätt ställen och ger mig blickar av medlidande. En insats som min fru borde ha stått för, men eftersom hon också är förkyld och förväntar sig samma sak av mig, är det någon sorts kallt krig som pågår där hemma. 

Jag förklarar mina symptom för en enormt tjock liten kvinna bakom disken. Jag hinner fundera över om det är ett misstag att placera ett butiksbiträde som uppenbarligen har problem med sin egen hälsa, eller om det är ett genidrag som får kunder att känna sig lite bättre till mods. Jag kommer i alla fall fram till att det är hennes kvalifikationer hon ska bedömas på. När jag berättat klart om mina fasansfulla lidanden, nickar hon kunnigt på huvudet, som helt saknar hals. Inte för att det har med saken att göra, men jag vill ändå berätta det. Sen tar hon fram en bit färsk ingefära.

-Här har du den naturliga lösningen på alla dina problem.

-Jag har redan druckit te av färsk ingefära i industriella mängder, försöker jag invända. 

-Du skalar ingefäran och täljer sen en bit, stor som en tumme ungefär, fast lite mer spolformad, fortsätter hon obekymrat. 

-Ska jag svälja en hel bit? frågar jag lite oroligt.

Hon skrattar till och säger att det ska jag absolut inte göra.

-Du för upp den…..där nere. Tarmarna är ju mycket bättre på att ta upp alla verksamma ämnen som finns i ingefäran, avslutar hon och nickar åt sin egen visdom.

-Jaha? säger jag och försöker se oberörd ut. Vad är de verksamma ämnena i ingefära nu igen?

-Den innehåller anti-inflammatoriska ämnen, det är vetenskapligt bevisat.

-Av en liten indisk farbror i ett plåtskjul? lägger jag till och ler lite. Hon tittar på mig med död blick.

-Hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte är öppen och beredd att lyssna?

-Ok, så hur länge ska jag gå runt med en stor bit ingefära som inneboende?

-Tills den kommer ut förstås, svarar butiksbiträdet som om jag vore idiot.

-Självklart, säger jag och gör en gest med armarna.

-Om inte det löser problemet, så kan en röd chilifrukt hjälpa till att svettas ut förkylningen, fortsätter kvinnan kunnigt. 

-Oralt, adderar jag med självklarhet.

-Rektalt, svarar kvinnan oberört och säger sen att det är viktigt att välja en chili med låg scoville.

Hon roterar mot hyllan, som ett kebabspett hinner jag tänka, vilket är elakt och egentligen inte har med saken att göra, men jag kan inte kontrollera mina associationer. Hon ställer stolt fram en glasburk med ett pulver i på disken.

-Och så gurkmeja, det slår jag alltid ett slag för, säger hon stolt.

-Ska det pudras ner i stjärten när chilin redan är på plats? undrar jag och lyfter upp glasburken. Hon tittar äcklat på mig och tar tillbaka gurkmejan ur min hand.

-Det är väl klart att du inte ska?

-Nehe, ska det snortas? undrar jag genuint intresserad.

-Det dricker du, utblandat med lite hett, kollodialt silver.

-Skönt att något ska in i munnen. Och de verksamma ämnena är?

-Gurkmeja och silver, det har jag ju redan sagt.

Jag suckar lite uppgivet.

-Det är svårt att bli frisk om du inte är beredd på att följa professionella råd, säger hon och sätter händerna i sidorna.

-Jo, men nu är ju inte du direkt någon läkare, utan mer en kryddintresserad person som står i en affär.

Plötsligt kliver hon runt disken och vaggar hotfullt fram mot mig och fräser åt mig med sin pyttelilla mun.

-Nej, jag är inte läkare. Jag ger inte Neurosedyn till gravida kvinnor, jag skriver inte ut penicillin så att hela världen snart slås ut av superresistenta bakterier och jag transplanterar inte Gardenslangar in i patienter och kallar det för en strupe…

Mer än så hör jag inte, för jag springer redan därifrån och känner att jag varken blev botad eller lyssnad på.

Tiggare som är ekonomiskt oberoende.

Du vet att någonting är seriöst fel i landet när barn från Djursholm ringer på din ytterdörr för att sälja saker.

-Hela idén med att vara född med pengar, är att det är dina egna föräldrar som ska terroriseras och ge dig allt du pekar på. Inte din granne, säger jag irriterat.

-Det är viktigt att lära sig värdet av pengar och arbete, säger en 12-årig kille i tweedkostym och håller stelt fram en låda med sina produkter.

-Jesus, är det vad de försöker inbilla dig att du håller på med? svarar jag och tittar skeptiskt ner i hans papplåda. Jag vet precis hur det fungerar, fortsätter jag. Idrottsklubben köper in en container med salami, antagligen från ett polskt slakteri, där de inte är så nogräknade med djurrätt och bäst-före-datum.

-Det här är strumpor och kalsonger…

 -Och sen ringer barnen på hos vilt främmande människor och håller fram en cylinder av kött i ansiktshöjd. Det kan inte bara vara jag som får en ocean av obehagliga associationer av den bilden?

Pojken tittar frågande på mig, vilket får mig att känna mig lite ensam med mina inre bilder, men jag matar på ändå.

-Ni skickas ut helt utan kompetens inom försäljning och tiggeri, för klubben är väldigt medveten om att det till slut är era föräldrar som kommer att bli sittande med en årsförbrukning av seg salami i vinkällaren. 

-De här plaggen är gjorda i bambu….,försöker pojken bryta in.

-Eventuellt bjuder dina föräldrar på salamin när de har gäster, vilket leder till att flera i släkten drabbas av galna ko-sjukan, men det är lite av en spekulation från min sida.

-Vi ska på skolresa till St Moritz och åka skidor, säger pojken plötsligt rakt ut i luften och blinkar lite nervöst.

-Äh. De flesta av er orkar ju inte ens gå runt kvarteret. Din pappa sitter säkert i sin Land Rover runt hörnet och väntar på dig?

-Eh, nej och han har inte en Land…

-Jag hade haft större respekt för dig om du sagt att du ville finansiera ditt drogmissbruk genom att sälja smörja till godtrogna idioter. 

-Men jag knarkar inte, säger pojken upprört.

-Det är en tidsfråga. Inga knarkar mer än barn i Danderyd. Ingen vet riktigt varför, utom jag. Ni har föräldrar som skiter i er. En gång i tiden var ni gulliga accessoarer som kunde skötas av nannys och fotas för att dominera med på sociala media. Nu är du varken gullig eller intressant. Alla väntar på att du ska växa upp och komma in på Handels, då blir du värd lite uppmärksamhet igen. 

-Om jag erbjuder dig tre produkter till priset av två då? frågar pojken uppgivet.

-Taget, svarar jag och väljer tre par kalsonger i en storlek som jag aldrig kommer att rymmas i. Men jag känner glädje över att jag än en gång, helt gratis, bjudit nästa generation på avgörande livsinsikter. Kanske inte uppskattade idag, men visdom som kommer att hinna ikapp honom.

För ingen glömmer en bra lärare.

Jag gick dit för att gråta.

Jag gick på bio och såg ”Beautiful boy” nyligen med förväntan att jag skulle få gråta. Det ska tydligen vara väldigt nyttigt och renande att tömma systemet på tårar. En del menar till och med att man kan bli sjuk av att inte släppa ut sina känslor regelbundet. Jag brukar svara att jag skrattar så att jag gråter ofta och att det rimligen också är att agera ut känslor. Men då brukar jag snabbt informeras om att det inte gills. Att gråta står högre i kurs än att skratta. Precis som tragedier och depprock har ett högre konstnärligt värde än komedier och lycklig pop. En åsikt jag för övrigt delar, vilket gör det hela ännu mer motsägelsefullt för mig. Jag ville i alla fall försäkra mig om att min ackumulerade damm av sorg och ilska skulle tömmas. Som en varböld eller en övermogen finne, för att ge dig en vacker bild av det hela. 

Jag och min fru gick därför väl förberedda för att se en smärtsam berättelse om en förälder som försöker rädda sin son ur ett helvetiskt drogmissbruk. Alla ingredienserna fanns på plats. Bra skådespelare, en historia baserad på riktiga händelser och så en sårbar och vacker son som kör sig själv och hela familjen i botten. Vad kan gå fel? Utrustad med en extra tjock gråthandduk i egyptisk bomull och en bettskena lät jag mig omslutas av biomörkret och en tragedi som anades redan i öppningstexterna.

Jag inser att en del kanske tycker att jag trissat upp förväntningarna på ett orimligt sätt, men jag ser det snarare som att jag öppnade upp mig och gjorde mig mottaglig. Nåja. Jag upptäckte i alla fall gradvis att jag inte kände någonting alls. Möjligen en svag domning i vänster skinka, men det var svårt att hitta ett orsakssamband till filmen för det. Jag är väl medveten om att min avsaknad av känslospel kan handla om ett manligt, känslomässigt handikapp. Därför sneglade jag försiktigt på min fru. Hon brukar betraktas som en bättre människa än jag eftersom hon blir rörd ganska lätt och ofta. Men jag såg glädjande nog att även hennes ögon var torra som pergament. Det kunde ha berott på att hon skaffat nya linser och att de torkade ut ögonen, men jag såg på hela hennes kroppsspråk att hon inte kände ett smack heller. Så receptiv är jag trots allt, efter 30 år tillsammans.

Hennes känslokyla skänkte mig en stark känsla av lättnad och samhörighet, trots att hon åt upp de godaste bitarna av godiset. För på pappret borde jag gråtit till den här filmen, eftersom jag berikats med att växa upp med missbruk i familjen. Jag borde reagerat extra mycket på en skildring av en människa som oavbrutet väljer missbruket framför sin familj. Men det gjorde jag inte och det bekräftar en åsikt jag har om film och all form av konstnärligt berättande. När det är riktigt bra gjort överbryggar det allt. Jag behöver inte kunna identifiera mig med karaktärer eller ha erfarenheter kring handlingen för att bli berörd och engagerad. Jag måste däremot kunna relatera känslomässigt, vilket är en helt annan sak. När man lyckas med det så spelar det ingen roll om huvudpersonen har ett annat kön, en annan hudfärg, sexualitet eller är helt animerad. Jag blir Rödluvan, Shrek, Patrick Melrose, Malcolm X eller Edith Piaff.

Ett par dagar senare åker jag och hälsar på mitt barnbarn som är två veckor gammal. Jag får ögonkontakt och ett litet leende (antagligen gas) och blir så berörd att tårar kommer. Jag är lite osäker på om den typen av tårar räknas som renande gråt, men för mig var de det.

Förlossningsrådgivaren.

Jag har stängt av funktionen som gör att mitt telefonnummer är synligt när jag ringer någon. Jag är nämligen inte säker på att min äldsta dotter skulle svara annars. Det är mina dödsryckningar som curlingförälder där jag inte kan låta bli att kanalisera min egen oro och maskera det som omtanke om henne. 

-Hallå? svarar hon lite tveksamt. 

-Hej, det är bara jag. Ligger det en manet på ditt vardagsrumsgolv? 

Hon är tyst en stund, jag kan för mitt inre se hur hon gestikulerar mot sin pojkvän och himlar med ögonen så att även han förstår att det är jag som ringer.

-Vad vill du?

-I så fall är det slemproppen och då är det dags att åka till sjukhuset, säger jag agiterat. 

-Jag ser en Brax sprattla på golvet, kan det vara den? säger hon och försöker vara rolig.

-Allvarligt. Det är det här jag menar. De går inte igenom sånt här på profylaxkurserna. Jag minns det som igår, de undviker allt som kan låta obehagligt. 

-Pappa…

-De pratar om vilken djävla valmusik man ska välja, beskriver med bedövande tristess hur man ska packa sin väska och vilken typ av mackor man bör ta med sig inför förlossningen. 

-Pappa, jag vet vad slemproppen är, avbryter hon trött.

-Nej, ingen vet vad slemproppen är, säger jag. Bildgoogla och se själv. Slemproppen är förlossningens blinda fläck. Lite som katolska kyrkans förhållande till pedofili, man mörkar det tills man överbevisas och då säger man att det var så trångt i sakristian att man kanske råkade penetrera en korgosse av misstag.

-Måste vi prata om det här just nu? frågan hon lite trött.

-När ska vi annars prata om det? Snart står någon djävla sköterska med en spruta och vill skjuta in koksalt under huden på dig…

-Va, varför det?

-Kvaddlar kallar de det för. En så fruktansvärt dum idé. Man gör det för att det gör så ont att man glömmer bort den andra smärtan. Då kan man väl lika gärna slå en spik igenom handen? säger jag och fnyser i luren.

-Ok, jag undviker det.

-Och föreslår de akupunktur så svarar du att du hellre spelar Yatzy som smärtlindring. 

-Vad ska jag ha då? undrar hon nu med ett genuint intresse.

-Allt de har. Säg att du kräver en feministisk förlossning.

-Vad betyder det?

-Inte fan vet jag, du får improvisera. Rätten till din kropp och maximal smärtlindring enligt konstens alla regler. De här lama alternativen är påhittade av män som antagligen äter alvedon när de är hårda i magen.

-Tack pappa. Bra snack.

-Jag älskar dig också. Ring när hon är född, jag orkar inte ligga sömnlös mycket längre till.

En ny tradition.

En yngre, nyinflyttad man i grannskapet ringde på ett par dagar innan julafton och frågade entusiastiskt om vi ville ha besök av tomten. Jag tittade lite trött på honom och sa att huset kommer att vara fullt av tomtar eftersom släkten kommer. Han log lite nervöst utan att ha begripit skämtet.

-Det kan ju vara roligt att få se hur barnen reagerar på tomten när man själv är där, så att säga, sa han sen med ett hemlighetsfullt litet leende.

Det var då som en port i mitt inre liksom öppnade sig och gläntade på nya möjligheter och traditioner.

-Du har rätt, svarade jag snabbt och slog ut med händerna. Vad skulle du säga om att komma lite senare på julafton?

-Inga problem, säg hur du vill ha det bara så kommer jag lufsande, sa mannen glatt.

-Jag tänkte om du kunde klättra in genom vårt sovrumsfönster och överraska mig och min fru på julaftonsnatten. 

-Eh…jaha?

-Javisst, det blir vår lilla julafton kan man säga. Du har mask, skägg och hela dräkten, fast ingenting på underkroppen. 

-Nu förstår jag inte riktigt….?

-Så om du kommer vid typ tre på morgonen…

-Jag är bara tomte för barn, det här vill jag inte vara med om, sa mannen med lite vibrato på rösten.

-Jaså? Vad synd. Du kan väl fundera på saken?

-Nej, det vill jag faktiskt inte, svarade han och tittade äcklat på mig.

-Du låter som en väldigt dömande tomte när du säger så. Och väldigt exkluderande, svarade jag och såg sårad ut. Som om du har synpunkter på mitt julfirande. Julen ska ju vara en generös högtid för alla.

-Du föreslår ju för fan att jag ska komma och…snuska mig, med dig och din fru på julafton?

-Jaha, var det så du tolkade det? sa jag och skrattade till. Nej, det var verkligen inte så jag menade.

-Nehe? Så vad skulle göra i ditt sovrum mitt i natten, halvnaken?

-Det tänkte jag överlåta helt till dig. Jag ville ge dig konstnärlig frihet att expandera rollen som tomte. Att utforska vad en tomte kan vara för dig. 

-Så varför skulle jag vara halvnaken?

-Det var en idé bara, ta det inte så bokstavligt. Jag kunde lika gärna sagt att du skulle bakbinda mig och sätta gaffatejp för munnen.

-Det vill jag inte heller, svarade han defensivt.

-Jamen kom med en egen idé om du nu är så djävla sugen på att vara tomte hos andra människor, skrek jag åt honom och slog igen dörren.

Den lyckligaste dagen i mitt liv.

Min äldsta dotter ringer och låter märkligt uppspelt.

-Gissa vad som hänt?

-Du vet att jag avskyr att gissa, säger jag och suckar lite irriterat.

-Jag vet, men det här kommer du att bli jätteglad över.

-Är det fred i mellanöstern?

-Sluta larva dig. 

-Har släkten Schulman bestämt sig för att försvinna ur offentligheten?

-Jag är gravid!!

-Jaha, det var ju inte bra. Jag trodde du visste bättre än att slarva med preventivmedel.

-Du missförstår. Vi vill jättegärna ha barn och är jättelyckliga över det här.

-Annars finns det ju dagen-efter piller om…

-Nej pappa, jag är 12:e veckan och vi längtar efter barn. Och du ska bli morfar, kan du inte bara bli glad?

-Jag är jätteglad, men jag tycker inte att katolska kyrkan eller andra religiösa fanatiker ska få bestämma över din kropp och din rätt till abort.

-Vem har pratat om abort? Jag har ju precis berättat att det är ett planerat och efterlängtat barn.

-Och jag är stolt över att bo i ett land där kvinnor har möjligheten att avsluta en graviditet upp till 18:e veckan…

-Men jag ska, som sagt, föda det här barnet.

-Exakt, allt annat är uteslutet.

-Så du är glad också?

-Självklart är jag det. Det är ju mitt barnbarn vi pratar om här. Mina gener, kanske min ögonfärg, min ödmjukhet…..

Jag tystnar och fylls plötsligt av ett starkt tvivel.

-Men, du, tänk om det värsta händer? säger jag oroligt.

-Nu får du ge dig. De flesta svåra sjukdomar kan uteslutas redan med ultraljud och BUP-test.

-Jo, men jag tänkte på någonting mycket värre…

-Folk slutade att dö i barnsäng i Sverige för evigheter sen.

-Jag tänker på om det är en pojke. Fy fan. Jag kan ju ingenting om pojkar, begriper mig inte på dem. Små korkade figurer som antingen vill spela hockey eller spela tv-spel tills de kollapsar. Sen stör de lektionerna och förstör för alla er underbara tjejer som har ambitioner. 

-Men snälla…..

-I högstadiet ägnar de all vaken tid åt att stirra på porr och börjar kallar er för horor och tafsa. 

-Pappa?

-Jag är inte klar. De fuskar på högskoleproven och tar platserna som ni tjejer förtjänar. Sen får de bättre betalt i yrkeslivet än vad ni får och utvecklar någon vidrig vänskapskorruption där de håller varandra om ryggen. 

-Är inte det här lite väl kategoriskt? försöker min dotter kontra.

-Älskling, de runkar i grupp ändå upp till Svenska Akademien.

-Som du kanske minns var du själv en pojke en gång i tiden, säger hon åt mig med ett tråkigt tonfall.

-Så fan heller, svarar jag med lite extra magstöd. Jag var en av landets första helt omedvetna HBTQ-personer. Jag ser mig fortfarande som icke-binär, eftersom jag vägrar att låta mig klassificeras genom mitt kön. 

En stunds tystnad råder.

-Det är en flicka! säger hon till slut.

-Är du säker? Hur kan du vara säker på det?

-De frågade om vi ville veta?

Jag pustar ljudligt ut och känner en enorm våg av lättnad skölja igenom mig.

-Vilken löjlig fråga. OM man vill veta? Vem vill inte veta om man går och bär på djävulen själv?

Insats i äldrevården.

Det hann inte gå längre än fyra dagar i Italien innan kvinnan som bodde i huset bredvid undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes engelska var lika bräcklig som min italienska, men efter ett tag förstod jag att hennes man fått ryggskott och inte kunde gå till arbetet på sjukhuset. Jag försökte förklara att jag absolut är en person kan slängas in nästan vilken sammanhang som helst och åstadkomma underverk. Men läkaryrket är en sektor jag medvetet hållit mig bort från. Inte så mycket av respekt eller insikt kring mina egna begränsningar. Det är snarare minnet av den otacksamhet jag möttes av när jag försökte rädda livet på en allergiker på en flygplats för något år sedan. Han fick inte luft och jag genomförde den livsnödvändiga intubationen genom att snabbt och med hög precision driva min reservoarpenna in i luftstrupen. Visserligen med den trubbiga delen av pennan först, vilket gjorde att jag fick hugga ett antal gånger för att slutligen penetrera. Men handlingskraften var imponerande.

Sen visade det sig att mannen bara försökt kväva en nysning, vilket gav min insats lite mindre hjältestatus än vad den förtjänade. Den här tråkiga sidohistorien berättade jag givetvis inte för kvinnan, men jag gjorde klart att jag inte var läkare. Kvinnan höll då upp en plastpåse, innehållande en krullig, röd peruk, röd näsa, gigantiska skor och en massa smink. Jag pekade ner i påsen och sen på mig själv med frågande min. Kvinnan nickade ivrigt med vädjande blick. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Två timmar senare kravlade jag ur hennes Fiat 500 på en ångande het parkeringsplats utanför ett fasansfullt bostadskomplex som fungerade som ålderdomshem. Jag hade hela clownmunderingen på mig och antagligen skolios efter att ha suttit i fosterställning hela resan. Kostymen satt illa eftersom hennes man knappast kunde varit längre än 1.50. När jag som hastigast såg mig själv i glasdörrarna på väg in, blev jag rädd över min egen reflektion. Sminkningen hade runnit som akvarellfärg och mitt ansikte såg ut som om jag just förlorat en titelmatch i proffsboxning. Byxorna skar upp i grenen och jag vågade inte ens föreställa mig den kameltå jag åstadkom. Eventuellt kunde den glädja några gummor och någon gammal fjolla på hemmet, reflekterade jag. Kvinnan lotsade mig raskt in i en samlingssal som var till bredden fylld av människor någonstans mellan 80 och den sista vilan. Hon presenterade mig som dagens underhållning och gamlingarna fick någonting oroligt i blicken samtidigt som jag snurrade på klacken.

-Jag är Clownen Mussolini! vrålade jag ut över dem och låtsades skjuta med en kulspruta.

Uppenbarligen var en del så gamla att de fortfarande bar virtuella, svarta skjortor, för tystnaden som infann sig var besvärade. Grannkvinnan tittade bekymrat på mig, en gest jag tog som ren och skär uppmuntran. Jag slängde upp clownkäppen på axeln och gick hjulbent runt bland rullatorer och rullstolar.

-Nu är jag Clownen Berlusconi, ropade jag och log vansinnigt mot gamlingarna som plötsligt såg ännu mer illa berörda ut. 

Efter 45 minuters minnesvärd underhållning satt jag sen i bilen med grannkvinnan på väg hemåt igen. Kvinnan väste rasande att sex personer på hemmet dog i sviterna efter mitt framträdande. Jag nickade och log tillbaka mot henne.

-Ja, vilket härligt sätt att gå på, med ett skratt, svarade jag nöjt.