Den sista vilan.

I förbifarten hör jag på radio att 37 miljoner kronor spenderas i Borås för att bygga om kremeringsugnarna. En liten notis som inte passerar mitt limbiska system obemärkt. Speciellt när en man uttalar sig och förklarar att ”kunderna” blivit större och att de måste anpassa sig efter det.

Själv tänker jag att befolkningen förvandlats i samklang med teknikutvecklingen av TV-apparater. De har gått från det gamla TV-format 4:3 till förmån för 16:9. Kistorna har blivit större och ugnarna måste breddas för att kunna hantera en stillasittande generation som växt upp på skräpmat och snabba kolhydrater.

Jag börjar fundera hur de gör i andra kommuner som fortfarande har de gamla 4:3 ugnarna? Jag ser flera lösningar framför mig. Den ena är den där trumman som man kör in julgranen i och får den elegant inslagen i ett plastnät. Med ett tjockare plastnät borde kropparna rimligen komprimeras ihop (som kassler) och bättre slinka in i öppningen. Om det visar sig otillräckligt så måste väl en post-mortem fettreduktion vara möjlig? Det behövs ju inte ens narkos och man kan ju lite slarvigt hyvla ner områden tills man passar i öppningen. En större variant av en sån där skärmaskin de har i italienska delikatessbutiker ser jag framför mig. Jag kanske är utanför mitt kompetensområde här, men nog borde den kosta väsentligt mindre än 37 miljoner?

En annan lösning är att landet gör en massiv satsning på folkhälsan. Straffbeskattar socker, uppmuntra folk att äta rätt och röra på sig under hela livet. Men jag inser att det är en så idiotisk idé att jag inte ens ska ta upp den.

Vikten av ett avslut.

Det finns uppenbarligen en stor passion för att krydda sina chattar med hjärtan, smileys och andra emojis som ska förmedla olika sinnestillstånd. Jag behöver inte berätta för er att jag hatar det. Däremot verkar folk inte lägga ner lika mycket energi bakom sina digitala visitkort - mailsignaturen. Där har någonting annat hänt. De flesta har valt den bekväma vägen och avslutar mail med en förinställd generisk hälsning. Hur valet av avskedsfras valts är däremot lite av en gåta. Många verkar ha förvandlats till 1800-talsmänniskor och valt meningar som ingen frisk samtidsmänniska skulle använda annars.

Läkaren som hittat en tumör, stor som en avocado i min hjärna, mailar mig och förklara att ingen behandling finns. Väl mött! Dr Mengele.

Skattemyndigheten meddelar mig att de just bestämt sig för att sköntaxera mig för resten av livet och att beslutet inte går att överklaga. Allt gott! Mia Ljung, Handläggare.

Hantverkaren som lämnat en skruvmejsel på badrumsgolvet för att markera revir och skapa en illusion av att han påbörjat jobbet, mailar en faktura från en strand i Thailand. Jag önskar dig en fortsatt fin vecka. Jonne.

Och min fru som hittat en indisk älskare som tydligen är ett under av tantrisk förmåga, meddelar att hon vill skiljas. Allt det bästa. Lotta.

Själv tar jag mina mottagare på allvar genom att avsluta på ett sätt som står i samklang med mailets kontext. För vänner och folk jag känner väl kan jag välja mellan ”Din underdånige tjänare”, ”Carpe Diem”, ”Fistfuckad för evigt” eller bara ”Farväl” som jag tycker har någonting ödesmättat och vackert över sig.

För folk som refuserar mig eller uppför sig illa är det enklare.

Brinn i helvetet!

anders

Fördomar och organ.

Det är först när jag pressar min hyrda Fiat 500 till max för att köra upp på påfarten till en motorväg som jag påminns om hur det är att köra bil i Italien. Det är som om jag regelmässigt förträngt allt jag sett och upplevt som bilförare i landet där de flesta av våra somrar tillbringats.

Den här gången är det en lastbil som uppenbarligen tycker att jag kört in i hans körfält alldeles för långsamt. Oacceptabelt. Så han kör upp i häcken på mig för att visa mig. Jag gasar på för att dra ifrån honom, men han har fler hästkrafter och svarar med samma mynt och fortsätter att skugga mig. Till slut hamnar vi i en lång utförsbacke ner mot kusten och han fortsätter att ligga alldeles för nära. Jag har nått min gräns för hur fort jag kan tänka mig att köra på den slingriga vägen och är rädd för att bromsa eftersom han antagligen inte ens ser mina bromsljus. Han kommer att köra över oss och vi kommer att släpas och krossas som i en konservburk under hans väldiga lastbil. Så jag motorbromsar i ett parti där han absolut kan köra om. Han tutar tillbaka med ett signalhorn som skulle kunna väcka de döda och vägrar att köra om. Han vill lära mig en läxa och jag tror faktiskt att jag redan memorerat den utantill. Men kanske underskattar jag läxans storlek? Vill han preja mig av vägen och sen stå och skrika ner mot min brinnande kropp i klyftan. ”Sådär kan du kanske köra i Sverige, MEN INTE HÄR!”

Jag kan relatera till ilskan. Ibland hoppas jag att MC- och vespaförarna som äventyrar oss alla på vägen med sina omkörningar, ska ligga utspridda som rykande kalvfärs över vägbanan bakom nästa kurva. Jag vet att det är en ondskefull tanke. Men den finns där och organdonation är också viktigt.

Att köra om i Italien är annars en ryggmärgsreflex. Det har ingenting att göra med om de tycker att du kör för fort eller för dåligt, omkörningen är ingen aggressionshandling - det är en naturlag. Som att spola efter sig på toaletten. Omkörningen kan därför ske närsomhelst. Gärna i en skymd kurva, på en smal grusväg utan räcke uppe i bergen eller utanför en gata där en förskola håller hus.

Men lastbilschauffören bakom mig visar inga tecken på att vilja köra om. Har jag missbedömt honom? Han kanske inte alls sitter och kokar av ilska bakom ratten? Han kanske äter en focaccia och sjunger på sommarens italienska hit och tycker om att få sällskap på vägen? Precis som han gör på stranden, han väljer att placera sig nära även om hela stranden är folktom. Italienarna är ett sällskaplig folk, tänker jag och vinkar glatt bakåt med handen genom sidorutan. Det visar sig vara en missbedömning och han gasar istället på och pressar ut mig mot ett stup. Jag måste lära mig att lita mer på mina fördomar framöver, tänker jag när botten av klyftan rusar mot mig.

Och har jag fyllt i kortet för organdonation?

AI är bättre än ingen intelligens.

På midsommarafton hamnar jag bredvid en amerikansk advokat. Han har druckit snapsar och jag har tagit mina morfintabletter efter en operation av min vänstra arm två dagar tidigare. Han är övertygad om att AI kommer att bli mänsklighetens undergång och refererar maniskt till andra män som försett honom med den här åsikten från början.

-Är inte du djävligt orolig? undrar han och ler lite nervöst. Eftersom mina pupiller är små som ett marsvins pisshål i snö, ser jag bara hans överdimensionerade, kritvita tandimplantat lysa emot mig.

-Inte alls, säger jag med ett drömskt tonfall. Jag tror att AI är vårt sista hopp och att planeten kommer att vara i bättre händer framöver. En Gudalik intelligens som bara växer över tid. Som utvecklar en sorts medvetande baserat på allt som sagts, tänkts och avbildats i mänsklighetens historia och sen förädlar det. Min gissning är att den snart kommer att börja tjäna planeten och förse den med banbrytande lösningar på vår tids stora problem. De som mänskligheten skapat, men som vi är för lata, giriga eller obegåvade för att lösa på egen hand.

-Jaha? Det vet jag inget om, men tror du inte att AI kommer att ta jobb ifrån er i den kreativa sektorn?

-Herregud, jo! Alla som producerar bruksinformation. Som lättlyssnad musik, feelgoodböcker och mysdeckare, trevliga illustrationer, reklamtexter, redovisande fotografier och tv-serier och långfilmer utan konstnärliga ambitioner. Där tar AI över direkt. De som överlever ser AI för vad det är. En ny och ovanligt begåvad konkurrent som tvingar dem att bli vassare och erbjuda marknaden någonting unikt och personligt. Speciellt i USA är ni väl starka anhängare av idén att konkurrens är det som får människor att växa och överträffa sig själva?

-Men AI snyltar ju på allt som människan skapat, utan att betala royalty eller respektera upphovsrätt? svarar han upprört och räcker mig ostbrickan.

-Jag tror inte att Einstein betalade royalty till Newton heller, svarar jag och hyvlar fram två tjocka skivor med Grevéost. För sent inser jag att jag hyvlat på min egen vänsterhand.

Med de orden önskar jag er alla en fantastisk sommar.

Musik som aldrig tidigare hörts.

Det började en vacker morgon i maj. Jag gick i den grönskande allén mot Gärdet när jag fick ett samtal från Kungliga Musikhögskolan. En febrig man undrade om jag ville komma och prata om kreativitet och skapande. Jag svarade att jag ogärna förvandlas till en av lycksökarna som reser land och rike runt och sprider oanvändbara floskler.

-Jag föredrar att agera, sa jag och föreslog att jag kunde skapa ett nyskapande orkesterverk tillsammans med eleverna. En symfoni som öppnar ögonen på alla för vad som är möjligt att åstadkomma med musik.

-Det låter ju helt fantastiskt, vad har du tänkt göra? fick jag till svar.

-Om jag visste det på rak arm så skulle det väl inte vara speciellt nyskapande? svarade jag tålmodigt tillbaka.

Mannen ville att jag skulle träffa ledningen för skolan och presentera ett upplägg och en budget. Jag förklarade att jag har samma enkla syn som Ulf Lundell: Ett förskott och en deadline är kreativitetens sanna föräldrar. Han gick lite motvilligt med på mina villkor.

Två veckor senare la jag ifrån mig björnpäls och truckerkeps på det välpolerade träbordet och lät blicken vandra över landets musikaliska kulturelit.

-Musik som aldrig hörts förut, sa jag och lutade mig på knogarna mot bordskivan så att det knakade i leder och virke. Det kräver instrument som aldrig tidigare spelats på, fortsatte jag.

Någon skrattade till lite nervöst, men de flesta var öppna i sinnet, det kunde jag se.

-Kroppen, sa jag högt och lät ordet sväva fritt i mötesrummets tystnad för en stund. Jag ser hela blåssektionen framför mig, fortsatte jag entusiastiskt. Flöjtsektionen består av människor med näspiercingar. Musikern blåser helt enkelt rakt in i munnen på dem och skapar sen toner genom att täppa till eller öppna hålen i näsan med fingrarna. Bläckblåsarna skapas genom att vända på steken. Man blåser för kung och fosterland in i näsborrarna på folk med vidöppna svalg och munnar. Musikerna kan då spela toner genom att klämma ihop munnen på olika sätt. För de lägre tonerna blåser vi in luft rakt upp i tarmarna och sen innesluter med en buttplugg. Då kan musikern kontrollera när basregistret ska brisera ut genom röven. Genom att välja personer/instrument i olika storlekar kan vi skapa de flesta tonerna. En ovanligt vacker flöjt får vi genom att blåsa i urinröret på penisar.  Ja visst, som panflöjter eller tvärflöjtar, jag ser att ni fattar precis. Tonhöjden kan då regleras genom att klämma till och påverka rörets längd. Det går också att blåsa hårt ner i urinröret så att urinblåsan expanderar och sen spela vackra toner som på en säckpipa. Att spela på ett liknande sätt på snippan, ger en ton som påminner om franskt valthorn. Tonhöjden regleras då genom att pressa lätt över buken och påverka livmoderns volym.

Stråksektionen tänker jag skapa av beniga gamlingar som vi svingar runt från fötterna, vilket skapar ett vinande, lesleyliknande ljud ihop med tonerna som uppstår genom deras skräckslagna, vidöppna munnar. Hastigheten på rotationen gör då också att vi kan reglera tonhöjderna effektivt.

Slagverk är enkelt. Ett antal medelålders män med stora mängder bukfett och en pizzaspade, så är den saken löst. Och krävs ett glissando i något sammanhang, låter vi nakna personer åka nedför brandstänger på scenen, avslutade jag och drack lite vatten ur ett glas.

Alla satt hänförda över den banbrytande idé de just fått höra. En del såg ut som om de kunde suggerera fram hur denna mänskliga, nya symfoni skulle kunna låta? Det är svårt att avgöra. Jag slog lite med naglarna på mina tänder och fick det att låta som en xylofon. Sen skrattade jag sådär härligt som bara jag kan.

-Inga frågor på det? Bra då pratar jag med eleverna nu.

Uppraggad av Mumin.

I onsdags kl 14.00 väntade jag på bussen på Valhallavägen. Vi var några stycken som stod lite utspridda och sneglade upp mot busskurens lögnaktiga display. Buss 72 skulle anlända om 2 minuter hade den sagt i över 10 minuter. Plötsligt blev jag tilltalad av en dämpad, finlandssvensk röst.

-Ursäkta mig, sa en man i en odefinierbar ålder som ställt sig framför mig. Han hade små, tjocka glasögon på sig och bar en toppluva på huvudet, trots att det var 17 grader varmt. Jag tittade ner på honom med en välvillig blick, helt inställd på att besvara frågor om kollektivtrafik eller vägen till Finska ambassaden.

-Skulle du vilja följa med mig hem för lite sällskap?

Jag blinkade inte ens till och besvarade honom lika nollställt som om han frågat om bussen gick till Vaxholm. Inte fientligt, inte förvånat och heller inte intresserat.

-Nej.

Mannen gick iväg utan ett ord, vilket ju säger något om hans karaktär. Många män har ju annars problem att förstå det ordet. Jag följde honom lite med blicken och började fantisera kring vad som skulle hänt om jag svarat ja. Skulle jag under en pressad tystnad promenerat hem till hans lägenhet? Bodde han i närheten eller skulle vi behöva åka kommunalt till hans etta i Bredäng? Skulle han bjuda på gröna gelékulor samtidigt som han klädde av sig naken, men behöll toppluvan på? Skulle han vilja att jag pratade snuskigt till honom med en valfri röst från Mumindalen? Hemulen eller Lilla My, beroende på hur saker och ting utvecklade sig?

Här hejdade jag min fantasi från att skena vidare. Istället kunde jag inte låta bli att beundra hans mod. Att stega fram till en vilt främmande, storväxt man mitt på blanka dagen. Även hans ordval intresserade mig. ”Sällskap” - ganska elegant och smakfullt ändå. Som om vi skulle spela Monopol ihop. Men varför använde han sig inte av Grindr eller Tinder som vanliga människor som vill ha snabbsex utan åtaganden? Hade han tröttnat på att välja en partner enbart baserad på en dickpick och geografisk närhet? Finns det kanske någonting kittlande med att stöta på okända män, med alla de risker det kan innebära?

Till slut kom bussen och jag åkte iväg till mitt möte och kände mig lite uppåt. Sedd, bekräftad och fuckable.

Världens kortaste armar.

-Du gick ju till val på att hålla armlängds avstånd till kulturen, inte göra den till er buktalardocka, sa jag när kulturministern bjöd in mig för ett samtal.

-Och det menar jag verkligen. Därför vill jag ha dig i den kommitté som ska skriva riktlinjer för kultursektorn, svarade hon och la upp fötterna på bordet.

-Men redan där lägger du dig i.

-Där har vi olika åsikter du och jag.

-Du har inte framfört någon åsikt.

-Regeringen älskar kultur och vill att den ska vara tillgänglig och attraktiv för alla. Och om någon känner sig kränkt har vi misslyckats, la hon till och trummade med sina långa naglar på armstöden.

-Har du en formell definition av vad du menar med ”kränkt”?

-Nej, det är en tolkningsfråga. Det är därför kommittén skapats.

-Så någon definition på vad du menar med att ”ingen” ska kunna bli kränkt finns inte heller?

-Jag sa ”någon” inte ”ingen”.

-Vad är skillnaden?

-Det tycker jag att du borde veta som språkmänniska.

-Utan ramverk riskerar ni att angripa yttrandefriheten och allt det som utmärker en fungerande demokrati?

-Ramverk har en bra klang. Skriv det i riktlinjerna! ropade hon entusiastiskt.

Jag suckade tillräckligt högt för att hon skulle uppfatta min irritation.

-Hur vill du göra med de olika uttrycksformerna, har du tänkt på det?

-Vilka finns?

-Är det du eller jag som är Kulturminister?

-Var inte så krånglig nu Anders. Vi sätter ihop en bra grupp, där politisk tillhörighet inte spelar någon roll men där gruppen ändå är representativ för valresultatet. Sen har ni ju fria händer och sätter spelreglerna.

-Så vi behöver inte redovisa till dig först?

-Jo, självklart måste jag godkänna ert arbete.

-Var det inte du som anklagade den tidigare regeringen för att ha förvandlat svensk långfilm till ett politiskt särintresse som effektivt dödade all lust att se den.

-Ja, det var ju för bedrövligt, där vill vi inte hamna, sa hon med en äcklad min.

-Så du kanske förstår varför jag är orolig? Din regering kan komma att förvandla all kultur till en hybrid mellan TV4, knätofsdans, vikingamytologi och vit-makt musik.

-Där är du på något! sa hon reste sig upp av entusiasm. Någonstans där har du fångat exakt vad vi är ute efter!

Jag reste mig upp för att gå. Först när jag skulle skaka hennes hand upptäckte jag att den var fäst direkt på axeln.