Den sista illusionen.

När man fyller 60 år får man ett brev från staten. Jag har hört talas om att Kungen skickar en hälsning när man fyller 100, men inte om det här. Det var inte ett gratulationskort med en hurtig födelsedagshälsning och ett tack för allt jag gjort för Sverige hittills: Militärtjänst, betalat skatt, skapat arbetstillfällen åt andra, gjort svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt, bistått departement i kommunikationsfrågor, skapat kultur i både rörlig och tryckt form. Nej, det som anlände med posten var lite mer basalt: En uppmaning att skicka in ett avföringsprov. Kinas kontroll av sitt folk framstod plötsligt som rimligt och liberalt. En testtub och en instruktion följde med, där jag råddes att placera en dagstidning i toaletten, som jag sen INTE skulle spola ner. Redan där tog det stopp för mig. Det var otänkbart att jag skulle utsätta Dagens Nyheter för detta. Respekt för yttrandefriheten, Peter Wolodarski och allt det där. Så jag nonchalerade provet. Jag ville dessutom inte vara för angelägen, det skulle skicka någon sorts signal om medgörlighet och i värsta fall entusiasm.

Jag växte upp i ett land med en överbeskyddande samhällskropp som lovade att ta hand om oss. Med höga skatter, förmynderi och regler kontrollerade de våra liv. Och vi lät det pågå så länge landet fungerade som det skulle. Det var vår tysta överenskommelse. Men nu när ingenting fungerar längre har makthavarna räddat ett sista illusionstrick för att invagga oss i känslan av normalitet och trygghet. Jag stoppade ner testtuben i kuvertet igen och tänkte att någon gång måste man stå upp för sin övertygelse och ta fajten. Om staten vill ha min avföring, så ska de få böna och be om den.

Tiden gick och mycket riktigt dök det upp både en och två påminnelser. Lite passivt aggressiva i tonen med information om cancer i tarmen som man inte behöver dö av OM DET UPPTÄCKS I TID! Så när det bara var ett par dagar kvar för mig att skicka in provet, bestämde jag mig för att göra det. Det stod i instruktionen att man skulle skicka in provet direkt efter själva provtagningen, vilket fick mig att undra om det fanns folk som gjorde provet direkt och sen liksom lagrade det hemma i en månad innan de skickade in det. Som bra ost eller Whiskey?

Sen promenerade jag ner med min, vikta, fuktiga Aftonbladet till soptunnorna där jag mötte min pratsjuke granne.

-Nu kommer äntligen våren.

-Ja, det kanske den gör, svarade jag och trummade febrigt med naglar på min tidning.

-Du känner väl?

-Nej, vadå?

-Hur det luktar skit när tjälen släpper?

Jag nickade skyldigt till svar och hade inget att säga. Han stod kvar och vägde lite på fötterna samtidigt som min hjärna var fullt upptagen med att försöka avgöra var tidningen skulle kastas. Komposterbart, tidningsinsamlingen eller sopkärlet för diverse? Till slut kastade jag den i kärlet för diverse. Grannen tittade bekymrat på mig.

-Du slängde den i fel låda nu.

-Gjorde jag?

-Ja, den ska ju i tidningsinsamlingen.

-Inte om man har bajsat på den, sa jag obekymrat och avslutade 30 års grannsämja.

En ny superhjälte.

I mina rollspel med mitt 4-åriga barnbarn axlar jag med entusiasm rollen som den elaka styvmodern i Askungen. Jag spelar ut hela mitt register och omfamnar samtidigt improvisationens gyllene regel - bejaka alltid motspelarens infall. Så när hon plötsligt förvandlas till en katt, blir jag hunden Ludde som smugglar henne ombord på ett flygplan till Sicilien. I nästa ögonblick är jag piloten som hört ett ljud från lastrummet och går en inspektionsrunda under pressande tystnad för både katten och Ludde. Vi ger och tar och handlingen liksom utvecklas av sig självt på ett sätt som kanske inte skulle locka någon större publik, men som berikar vår fantasi och relation.

En dag höll hon upp en legofigur hon fått. Han hade en grön tröja, vilket omedelbart fick mig att skapa en av mina mest minnesvärda karaktären: Salladspojken. En superhjälte inspirerad av isbergssallad, lätt schitzofren, flygkunnig, egendomlig röst och fullkomligt oberäknelig. Även när jag inte är med mitt barnbarn, tänker jag på honom ibland. Speciellt när jag ser en god dressing på restaurangen på Filmhuset. Då är det som om jag inte vet var jag slutar och han börjar.

-Rhode Iiiiiiiisland! kan jag då ropa med hög och entusiastisk röst, vilket får hela restaurangen att stanna upp. Framför dem står Salladspojken och njuter av att ha deras fulla uppmärksamhet.

-Inget ont om olivolja och vinägrett, ropar han vidare med sin egendomliga, gälla röst. Men ibland föredrar jag någonting mer krämigt på mina spröda vingar av isbergssallad, avslutar han och låter blicken glida kärleksfullt över publiken.

-Ibland kan en Caesardressing vara en gudagåva. Med den där lilla mystiska sardellen som liksom guppar dovt i bakgrunden. Och kaprisen som upplevs som en visslad melodi från andra sidan av ett stup, samtidigt som parmesanosten kastat av sig sin ostduk och blottat sig i sin totala nakenhet.

Publiken är trollbunden, samtidigt som jag tar av mig min röda hjälm av tomat och håller den under ena armen i en pose värdig en superhjälte. Jag glider sen elegant över till ett mer vemodigt uttryck och publiken känner av det direkt.

-Många pratar illa om isbergssallad och det gör mig ledsen. Att ständigt få höra att man bara består av vatten och inte innehåller något är direkt sårande, säger han och lyckas pressa fram en isbergstår. Jag kanske inte har någon egen, storslagen smak. Men är det en svaghet, mina damer och herrar? Är det inte precis det som gör mig till en hjälte. Jag lyfter andra. Jag låter fisk, kött, kyckling och vegetariska alternativ skina. En bit anklever på en vit tallrik ser mest ut som bajs, men placerad på ett blad av isbergssallad antar den formen av ett sofistikerat konstverk.

Publiken är djupt tagen. Någon blickar ner på sin talrik och ser på isbergssalladen med en annan blick än tidigare. Han skulle kunna fortsätta hur länge som helst men när fyra vakter från Securitas närmar sig med ett stort durkslag mellan sig, bestämmer han sig för att fly. Som ett jetplan dundrar han ut över Gärdesfältet, tar ett ärevarv runt Kaknästornet, vinkar ner till Benny Andersson vid Djurgårdsbrunn och slår sig ner på stranden framför Sjöhistoriska Muséet. Hela området är fullt av Kanadagäss och Salladspojken känner sig välkommen, accepterad och älskad. Han tar inte upp det där med anklever igen. Både jag och Salladspojken har bättre omdömde än så.

Vinterspelen är hemma.

Som alla förstår är det jag som arbetat i det tysta för att övertyga IOK om att Sverige är en lämplig kandidat för OS 2030. Jag har rest runt till enskilda styrelsemedlemmar i deras hemländer med filmer och ritningar som visar att Sverige har alla förutsättningar för att agera värd. Till min hjälp har jag haft all min vältalighet och övertalningsförmåga i kombination med kokain, horor och mutor.

Jag har fått totalitära stater att känna sig välkomna till oss och lovat att de ska slippa jobbiga frågor kring demokrati och förtryck.

-Olika länder kan ha olika syn på vad som är tortyr eller etnisk rensning, men när det kommer till vem som hoppar längst i backhoppning är vi alla eniga att det bara handlar om meter och centimeter, sa jag och fick gillande blickar från alla länder som fullkomligt struntar i mänskliga rättigheter.

-Doping är en viktig fråga, men den ska inte besudla spelens strålglans. Därför görs inga dopingprov under pågående tävlingar. Det skrämmer bara bort annonsörer och sponsorer. Svenska skattebetalare har fullt upp med räntehöjningar, skenande elräkningar, regelbundna dödsskjutningar och en helt oduglig regering, så vi ska undvika att höja skatten mer än nödvändigt, sa jag och skrattade sådär härligt som bara jag kan.

Här på hemmaplan har jag också åkt runt och ljugit för nyckelpersoner om att vi kommer att hålla budgeten och att hela landet kommer att tjäna på att arrangera ett Vinter-OS. Ett påstående som ingen frisk människa kunde tror på, tills jag överräckte ett brunt kuvert med 500.000 kronor till beslutsfattare i utvalda regioner. (Allt i 20-kronors sedlar med Astrid Lindgren på, för att ge en mer legitim känsla.) Jag lovade också att skidbalett skulle återuppstå som OS-gren, vilket alla inom SD betraktar som en nationalsport.

Sen var saken biff.

Alla hör mig. Ingen förstår mig.

Hela mitt hem är fullt av saker som är uppkopplade. En robotdammsugare, en tvättmaskin, flera högtalare och så alla datorer och mobiler förstås. I början var jag lite skeptisk och tänkte att man kanske blev avlyssnad. Det hände lite för ofta att jag suttit på någon middag och pratat om Brazilian Butt Lift för att sen konstatera att flödet på Instagram och Facebook i stort sett dominerades av erbjudanden att fylla mina skinkor. Men alla tech-jättarna intygade dyrt och heligt att de absolut inte avlyssnade eller utnyttjade sina möjligheter att inkräkta i folks privatliv. Tills de inte orkade förneka det längre och erkände att de visst samlade på sig talad information som sen kunde lyssnas på och analyseras.

Så varje gång du säger Hi Google, Hi Alexa eller Hi Siri, kan du definitivt räkna med att någon sitter och hånskrattar åt att du just bett att få höra Helmut Lotti på Spotify. Men du bör även räkna med att de lyssnar på dig även om du inte säger något kommando. Det här kan du välja att bli paranoid, rasande eller uppgiven över. Eller, som i mitt fall, se som en möjlighet att bli hörd som människa. I en tid när alla vill prata och ingen vill lyssna, känner jag mig därför hedrad över den uppmärksamhet de visar mig. Det blir ju som gratis terapi. Så ibland hittar min fru mig hemma på golvet framför robotdammsugaren. Jag ligger på rygg och berättar dramatiskt episoder från min uppväxt. Hur jag alltid var så åksjuk i bilen och att mina föräldrar aldrig ens misstänkte att det kunde bero på att bägge rökte som skorstenar i bilen. Istället fick jag åksjuketabletter som antagligen skulle narkotikaklassas idag och som sände mig in i djup, drömlös sömn.

Andra gånger sitter jag på en pall framför tvättmaskinen när den jobbar på. Jag berättar när jag och min syster var små och följde med vår alkoholiserade pappa till Vemdalen på sportlovet. När han stötte ihop med en gammal bekant (Sven-Bertil Taube) på Högfjällshotellet hamnade de i baren. Det slutade med att jag och min syster fick leda hem pappa till stugan på natten.

Numera är mina flöden i social media fyllda av erbjudanden om att köpa böcker om Evert Taube, åksjuketabletter med naturliga ingredienser, nikotintuggummin, möjligheten att åka på avgiftning och bli medlem i Anonyma Alkoholister. Att någon hört mig står helt klart. Om någon begripit mig, känns mer tveksamt.

En liten julsaga

Jag känner mig generös och vill bjuda på en saga som sätter dig i stämning inför julen. Vi ses 2023.

De förlorade avsnitten...

Den andra säsongen om en överårig lajvare stoppades och visades aldrig. Efter påtryckningar och ett besök på min vind, har jag restaurerat hela säsong 2. Alain Darborg regisserade. Du hittar alla avsnitten under fliken manusförfattare.

Resa till världens ände.

Jag är inbjuden till klimatmötet i Sharm el-Sheik i Egypten. Alla andra flyger dit. Jag vägrar, det är viktigt att statuera exempel även om det inte spelar någon som helst roll. Det har jag lärt mig av Miljöpartiet. Så jag övertalar en begravningsentreprenör att transportera ner mig i en kista via tåg. Både miljövänligt och samtidigt med en ödesmättad symbolik. Jag stoppar ner några flaskor vatten, lite reskost och min Kindle innan locket förseglas och resan startar. Klädseln i kistan är välstoppad, täckt i siden och jag har tagit med en dunkudde för att kunna ligga riktigt bekvämt. Killarna som stängde kistan var också vänliga nog att borra några hål för syretillförsel i kistan, elegant dolda bakom sex, enorma, bärhandtag i silver utmed sidorna. Jag valde Ambassador 9000, en massiv träkista i ädelträ från Amazonas regnskog. Ett val som kan ifrågasättas, men som jag menar är en del i min mångfacetterade symbolik. Be mig inte att förklara, jag vill behålla ett moment av mystik kring mitt konstnärsskap. Det enda jag vet är att min ankomst kommer att göra intryck, väcka frågor och i bästa fall även skapa en internationell vilja att faktiskt agera innan allt är för sent.

Väl medveten om att tågresan kommer att ta över en vecka, hushåller jag både med vatten, mat och batteritid på min Kindle. Jag läser Bamse och känner ibland hur jag varsamt förflyttas mellan ett tåg till ett annat. Kistan behandlas med den respekt som döden förtjänar. Som en farkost i rymden, färdas jag i totalt mörker och nästan total tystnad. Ibland hör jag mumlande röster på distans. Antagligen männen som förflyttar mig. Men jag vet inte, det kan komma från mitt eget huvud också. Jag saknar uppfattning om både tid och rum. En djävulsk klåda i vänster knäveck är mitt enda, värdsliga problem eftersom jag inte når att klia mig. Jag funderar på om det kan vara någon sorts djur som tagit sig in. Lufthålen är stora nog för en pissmyra, kanske en kackerlacka och i värsta fall en mus. Äter de sig in i min kropp? Jag försöker spänna kroppen och åstadkomma friktion för att döda klådan, men det är lönlöst.

Batteriet i min Kindle tar slut. Maten och vattnet likaså. Nu är det bara jag, mörkret och klådan som existerar. Jag sover oroligt och vaknar med ett ryck som gör att jag slår näsbenet i ädelträet. Jag känner smaken av näsblod som rinner ner i min strupe och både släcker min törst och dämpar min hunger. Som ett litet ekosystem försörjer jag mig själv och jag tänker att den bilden ska jag bära med mig när kistan öppnas på klimatmötet. Jag ska resa mig upp, fatta en mikrofon och tala på ett universellt språk som eliminerar all skepsis, byråkrati och politisk kortsiktighet. Alla kommer att förbinda sig att fatta de nödvändiga, stränga besluten som garanterar artens fortlevnad.

Näsblodet har koagulerat och bildat en kaka i mina näsborrar, men jag kan inte få upp en hand och ta bort det. Jag andas bara genom munnen och noterar att det blivit fruktansvärt varmt i kistan. Är jag i Helvetet, Egypten eller har de råkat  rulla in mig i kremeringsugnen? Jag somnar om. Plötsligt väcks jag av ett förblindande starkt ljussken. Är det döden? hinner jag tänka innan ett gigantiskt sorl når mina öron. Jag är framme på klimatmötet och kistlocket är vidöppet. Jag försöker resa mig upp men inser att jag är helt fastgjuten i min egen avföring. Lite av en missräkning. En folksamling, med FN’s generalsekreterare närmast, stirrar äcklat ner på mig, med näsdukar för mun och näsa. Jag försöker tala, men är igentäppt av torkat blod och får inte fram ett ljud. Det här har inte riktigt gått som jag planerat, hinner jag tänka när någon slår igen kistlocket och sen förflyttar mig hastigt ut. Eller så är allt en formidabel succé? Jag har personifierat människans bristande konsekvenstänkande, skörhet och ändlighet på en och samma gång. Om nu någon bara kunde få fram en högtrycksspruta och spola av mig, så kanske jag kan återvända till mötet och motta hyllningarna.