Hemmets hjärta.

Efter 30 år i samma hus har min fru och jag bestämt oss för att flytta. Utan barn eller hund är det som om vi lever i en gigantisk minneslund där vi tvingas använda hitta-min-iphone för att lokalisera varandra.

Vi valde en mäklare med omsorg och sedan dess har vi inte gjort någonting annat än att städa och styla vårt hem. Först för en fotografering och därefter för visning. Sen ska vilt främmande människor flanera omkring i vårt hem och i bästa fall kunna se sig själva bo där. Mäklaren kom för att inspektera vårt arbete en dag. Han gick ordlöst runt i huset med kritisk blick. Han öppnade garderober, sneglade ner i badrumslådor, besökte vind och  förrådsutrymmen och gjorde små noteringar i ett block.

-Det stora inramade fotot i vardagsrummet? sa han med en bekymrat tonläge när vi slagit oss ner vid köksbordet.

-Ja?

-Vad är det för något, det ser ut som en köttbit?

-Gud nej. Det är min frus moderkaka när vi födde vår första dotter, livets träd, svarar jag entusiastiskt.

Mäklaren vitnar något i ansiktet och flackar med blicken ner i sina anteckningar.

-Jag tror att det vore bra om….

-Vi åt upp den efteråt, säger min fru. Fräste den lätt i kallpressad olivolja med lite vitlök och dragon och serverade sen med saltgurka och salt och peppar bara. Ett sånt fint ögonblick och överraskande gott.

-Ja, lite som gulasch fast med inslag av lever, lägger jag till.

-Jag förstår att den betyder mycket för er, men en annan tavla kanske inte stjäl så mycket uppmärksamhet från själva villan, fortsätter mäklaren ansträngt.

-Jaja, det är ju du som proffset här. Jag tänker ju inte bli som mina egna kunder som är villiga att betala för mina tjänster, men sen inte vill lyssna, säger jag och skrattar.

Mäklaren samlar kraft innan han når nästa punkt på sin lista.

-Den här farbrorn som sitter i garderoben i gästrummet?

-Herr Wallén? Ja, han är en nära vän till familjen som hängt med mig sedan jag var liten. Han var trädgårdsmästare hos min mormor och morfar som hade ett stort ställe i Lännersta.

-Jag tror att han kanske måste ut, säger mäklaren avmätt.

-Men han har bott där sedan vi flyttade in, försöker jag.

-Det kan uppfattas som stötande med en uppstoppad människa i huset, förklarar mäklaren pedagogiskt och söker stöd hos min fru.

-Hur kan det vara stötande att vårda minnet av en älskad trädgårdsmästare? undrar min fru och lägger huvudet lite på sned. (Alltid en varningssignal.)

-Husköpare är ofta känsliga väsen och väldigt rädda för fukt, mögel och radon.

-Jag tror inte att det är radon i Herr Wallén, fast det är ju möjligt att han växte upp i ett hem i blå lättbetong på en rullstensås och med eternitplattor, så vad vet man? flikar jag in.

-Nej, precis.

-Så vad ska vi göra med honom? undrar jag bekymrat.

-Han kanske kan vara i Friggeboden tills visningarna är över bara? föreslår mäklaren.

-Ja, det kan han ha rätt i, säger min fru till mig. Han skulle nog känna sig hemma bland alla krattor och verktyg?

Lite senare bär jag och mäklaren Herr Wallén ut genom köksdörren, över gräsmattan och bort mot friggeboden. Han är överraskande tung och plötsligt så bryts hans ena ben av och vi tappar honom i marken. Mäklaren står kvar med benet och ser dum ut.

-Men vad fan, utbrister jag irriterat.

-Han går säkert att laga, försöker mäklaren. Och dessutom känner han ju ingenting.

-Nej, men JAG känner någonting. För han var min trädgårdsmästare och stod stadigt på två ben under hela sitt liv. Plötsligt känner jag att några står och stirrar på oss på uppfarten. Det är en man och en kvinna med två små döttrar, varav den ena gråter ljudlöst. Mäklaren finner sig blixtsnabbt.

-Välkomna. Vi ska bara ta bort trädgårdsmästaren så kommer jag.

-Han ingår inte i huset, lägger jag till och släpar Herr Wallén i det kvarvarande benet bort mot boden.

En handfull män.

Hon åkte hem till ett kärlekslöst förhållande som bara hölls ihop av rörlig ränta på deras gemensamma bolån. Middagen bestod av rester från kylen som hon lyckades skapa någonting av. De åt under tystnad samtidigt som de studerade andras perfekta liv i korta klipp på sina telefoner. Deras nackar var böjda, som för en avrättning. Han skrattade plötsligt till över något och hon tittade lite förvånat på honom.

-Vad var det?

-Nej, inget särskilt.

-Men du skrattade ju.

-Gjorde jag? svarade han och återgick till skärmen.

Efter middagen tittade de på en serie som var formaterad efter en algoritm som lärt sig deras smak under flera år, vilket gjorde den så förutsägbar att de somnade i varsin soffa. När hon vaknade till hade han redan gått och lagt sig i sängen utan att väcka henne.

TV’n stod på och CNN repeterade nyheter om världsläget som fick henne att ompröva sin syn på dödsstraff. Tänk att få rensa jorden på de handfull män som är roten till all skit som pågår på planeten. Men hon tror inte på dödsstraff. Nog för att det skulle kunna lösa en del problem, men vad skulle det göra med henne? Vilken sorts människa hade de då förvandlat henne till? Men någonstans måste man kanske göra en avvägning. Om man kan minska lidandet hos miljoner människor genom att göra sig av med en, är inte det en välgärning?

Hon borstade tänderna och bytte om till nattlinne innan hon kröp ner i sängen där hennes man sov med sin syrgasmask på och snarkade ändå. Hon studerade honom och den immiga masken över hans näsa och mun. Om han inte arbetat på Lantmäteriet, hade han också kunnat utvecklas till en maktfullkomlig despot som förtryckte och duperade sitt folk, hotade grannländer och avrättade kritiker? Hon var tveksam till det och påminde sig om att hennes tankar inte fick överföras på alla män. Man ska ju inte generalisera. Men samtidigt kunde hon inte ignorera det faktum att det nästan uteslutande är män som gör världen till en sämre plats. En handfull män, men trots allt män. Det är ju fakta.

Hon kände sig plötsligt lyckligt lottad över att hon bara delade livet med en riktigt tråkig man. Samtidigt gladde hon sig åt att hon inte gick med på att de skulle ta ut en livförsäkring på henne. De kanske inte älskade varandra längre, men hon tänkte inte ge honom minsta anledning att vilja döda henne.

Tillfället gör tjuven och allt det där.

Glömskans förlovade land.

Det är lustigt ändå, hur en företeelse går från att betraktas som en banbrytande behandlingsform till att sen betraktas som ovetenskaplig hokus pokus. Anhängarna pluggade i massor av år och läste böcker av döda gubbar som absolut inte visste vad de höll på med. Efter utbildningen tillbringade de dagarna i en stol och lyssnade på patienter som ältade sitt inre. Det är möjligt att några lämnade sessionerna med ökad självinsikt, men många kom ut än mer förvirrade än vad de var från början. Om man sökt mer varaktiga positiva resultat hade det räckt om patienterna fått en kokosboll istället.

Men det finns ett område där psykoanalys gjort ett outplånligt avtryck - filmskapandet. Jag tänker inte på alla dessa skildringen av neurotiska karaktärer som oavbrutet ligger på en soffa hos sin terapeut. Nej, det är snarare idén om förträngda minnen som varit helt oemotståndlig för manusförfattare. Jag vet inte hur många filmer och serier jag sett som kretsar kring ett trauma i barndomen. Gärna övergrepp eller en traumatisk upplevelser i relationer eller ett krig som huvudkaraktären inte minns och därför heller inte kan leva sitt liv fullt ut.

I verkligheten finns det ingenting vi människor minns bättre än fasansfulla händelser i våra liv. Det är de som etsar sig fast trots att vi helst vill bli av med dem. Tyvärr är inte det lika spektakulärt att göra film om det vi verkligen glömt.

-Vad handlar filmen om, Anders?

-En man som förträngt vilka shorts han hade på sig på en semester i Egypten.

Vi minns det som betyder något. Vi minns det som avviker från vardagen. Det är därför minnesforskare uppmuntrar oss att associera fakta med obsceniteter, så att vi lurar hjärnan att sätta dit en permanent post-it lapp. Albert Einstein = könshår.

Men i filmens värld finns det ingenting mer attraktivt än en huvudkaraktär som bär på ett omedvetet trauma. Klipp till flashback: En man slår en kastrull i huvudet på en liten pojke. Klipp tillbaka till huvudkaraktären i vuxen ålder: Gnuggar sig i ögonen och ser förbryllad ut. Det är bara genom ett genombrott med sin psykoanalytiker (som också är hans love-interest) som huvudrollsinnehavaren blir medveten om vad han varit med om. Klipp till valfri försoningsscen. Gråt. Omfamning. Stråkar. Pianoplink. Eftertexter. Slut.

En oförglömlig film.

De upptinade.

År 2324 gjordes en spektakulär upptäckt. Av en slump hittades ett förseglat bergrum som innehöll ett hundratal kryokamrar. I varje kapsel fanns en nedfrusen människa från år 2024 som hoppades på att en dag få återuppstå. Några för att bota en obotlig sjukdom men de allra flesta för att få vakna upp i en framtid där forskningen skapat förutsättningar till ett förlängt liv. Och det visade sig faktiskt att deras 200.000 dollar inte var helt bortkastade.

Teknologiska framsteg hade gjorts så att det var möjligt att tina upp människorna från -197 C och återuppliva dem. Den dåliga nyheten var att majoriteten av alla som frusit ner sig var runt 80 år gamla och stenrika. Så planeten fick plötsligt en flock med priviligierade idioter som hasade runt och luktade som gamla frysboxar som aldrig avfrostats. De kunde kanske få sina efterlängtade 40 extra år att leva, tack vare ny kost och genetiskt designade läkemedel. Att de fortfarande läckte som såll och behövde bära blöja, reducerade möjligen glädjen en smula. Buttpluggen fick en helt ny funktion.

Tyvärr gick demens fortfarande inte att bota eller stoppa, vilket gjorde att många hade årtionden framför sig med ett medvetande som en mandarin. De som fortfarande var mentalt intakta, var enormt påfrestande människor som var vana vid att bli lyssnade på. De krävde medias uppmärksamheten och kunde aldrig sluta prata om hur fantastiskt och framgångsrikt deras liv varit. Det framgick ganska snart att det yttersta motivet till att de frusit ned sig var att de trodde sig ha så mycket att ge till kommande generationer. En snabbkurs i hur man kör planeten i botten? frågade någon och möttes av ett lätt frostskadat ont öga.

Släktingar till de upptinade fick också träffa sina avlägsna förfäder, vilket inte heller ledde till någonting gott. Små barn skrämdes från vettet och vuxna ställdes inför dilemmat att hantera en skitgammal släkting som krävde uppassning, service och köttbaserad snabbmat. Vad de nedfrusna inte visste om var att på 300 år hade mänskligheten utvecklats. Bland annat hade man slutat vara besatt av idén att leva så länge som möjligt. Det optimala är att leva så bra som möjligt så länge det går. Människokroppen har ett bäst före datum, precis som allt annat levande, berättade en forskare sakligt för dem. De upptinade vrålade upprört att det bara var en åsikt och att de kände sig kränkta av att få sin dröm ifrågasatt. De krävde därför att få bli nedfrusna igen och upptinade när vetenskapen lärt sig att bli mer kundnära och marknadsanpassad. Så de upptinade gick bittert in i sina kapslar igen för en ny drömlös sömn.

Vad de hade glömt bort är faktumet att man inte kan tina upp kött mer än en gång.

Döda hundar.

Jag tänker på min hund idag. Hon dog för ett år sedan. Dog och dog förresten, vi åkte iväg och avlivade henne hos veterinären. Hon somnade i mitt knä och var bevisligen mindre berörd av ögonblicken än vad jag och min fru var. Vi grät som barn.

Signe var en älskad Jack Russel. Jag tror egentligen att de flesta tyckte bättre om Signe än om mig. Folk gosade med henne, bjöd henne på godis, lät henne sitta i deras knä, hoppa upp i soffan där inga andra hundar någonsin varit o.s.v. I ärlighetens namn tyckte jag också bättre om Signe än mig själv. Hon var vår andra hund, trots att vi svurit på att aldrig skaffa en ny hund efter vår labrador Gillis. Han var också fantastisk på sitt vis och med en ätstörning som gjorde att han konstant var hungrig. En evolutionär defekt som hade den positiva effekten att så länge man höll fram något ätbart, kunde man får honom att göra vad som helst. Tyvärr verkade långtidsminnet inte vara fantastiskt, för han glömde bort det man lärt honom nästan direkt. Eller så var han så slug att han låtsades ha glömt bort för att därigenom få en ny muta.

Jag vet inte. Men när man tittar in i sin älskade hunds ögon hoppas man på att få en skymt av intelligens, omtanke, humor, vänskap eller varför inte kärlek? Antropomorfism kallas det med ett fint ord när man tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men det känns som om de flesta av oss enbart tillämpar det på djur som vi inte planerar att äta. Skulle vi skymta fragment av vårt eget känsloregister i andra djur skulle det antagligen inte bli någon julskinka eller kalkon.

Tillskriver man människor djuriska egenskaper kallas det för zoomorfism. Ofta är det då negativa egenskaper som lyfts fram. Att äta som en gris, vara hal som en ål, vara rädd som en hare. Hängd som en häst förekommer också, men då är det lite oklart om det är en komplimang eller ett handikapp. Ja, såhär kan mina tankar färdas ibland. Som hos en åsna. Nåja, vi har i alla fall beslutat oss för att inte skaffa en ny hund. Ingen av oss har psyket för att avliva en till.

Kalkon i jul blir det däremot.

Ett andra liv.

Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna fr fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver.

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.

Förlossning på matbordet.

Jag är bjuden på en middag och hamnar bredvid en ung tjej som ser ut att kunna föda innan förrätten är serverad. Vis av erfarenhet kommenterar jag ingenting kring hennes tillstånd utan inväntar tills hon självmant tar upp det. Då spelar jag glatt överraskad och låtsas upptäcka hennes mage för första gången. Hon är naturligtvis uppfylld av att vänta sitt första barn, precis som jag var. Den där magiska kombinationen av att vara en del av mänsklighetens mest allmängiltiga förlopp, samtidigt som det är en så unik och magisk händelse i ens eget liv.

-Vi ska föda helt naturligt, berättar hon entusiastiskt.

-Jaha? Vad innebär det? frågar jag intresserat.

-På egen hand. Bara min man och jag, hemma. Det är han där borta, lägger hon till och pekar mot en blodfattig figur i andra änden.

-Vad spännande, annars har jag hört att man kan ta hjälp av en sån där Doula, säger jag och visar på så vis att jag varken dömer eller tappat kontakten med samtiden.

-Nej, vi vill göra det helt själva. Som det var tänkt från början.

-När kvinnor dog som flugor i barnsäng? kommer det ur mig innan jag hinner stoppa mig själv.

-Det är min förlossning, säger hon kort.

-Absolut. Förlåt, jag bli bara så nervös när folk väljer bort århundraden av framsteg och kallar det för naturligt. Som om jag skulle gå till tandläkaren och vägra bedövning för en rotfyllning.

-Det är knappast samma sak.

-Nej, du har rätt.Vad gör din man? undrar jag.

-Han arbetar på Lantmäteriet, hurså? svarar hon irriterat.

-Då är han inte jättemycket att räkna med om det blir en sätesbjudning, kraftiga blödningar eller syrebrist?

Sen äter vi rätterna som kommer och går under tystnad. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte jamsat med och hållit käften. Senare när dansen startat och jag står ensam i baren ansluter hennes man. Jag tänker att här är min möjlighet att kompensera för min okänslighet gentemot hans fru.

-Du. Jag tror att din fru blev lite upprörd på mig, säger jag.

-Jo, jag hörde det, svarar han.

-Det var dumt av mig att ha synpunkter…

-Oss emellan, säger han plötsligt lågt och tar tag i min arm. Du har helt rätt. Jag kan rita raka linjer mellan fastigheter, men vet inte skit om födslar eller hur man räddar liv. Jag är fan livrädd för det här.

Då går plötsligt vattnet på hans fru på dansgolvet och en läkare på festen erbjuder sig att köra dem direkt till förlossningen på Karolinska.

-Du är räddad, säger jag till mannen.

Långt senare får jag höra att de fick en välskapt liten dotter och att allt gick bra med hjälp av en underbar barnmorska, lustgas och epiduralbedövning.