De förlorade tingens skimmer.
anders tempelman
Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.