Min högra fot.
anders tempelman
Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.
Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.
Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?