Tekniksvårigheter.

Det är tre minus ute och jag går och pratar i min sk Smartphone. För att avsluta samtalet utan att behöva ta av mig handskarna i svinläder, trycker jag pekskärmen mot min näsa och försöker träffa den röda telefonsymbolen. Jag trycker telefonen åtskilliga gånger mot näsan och försöker få träff. Till slut blir jag så irriterad att jag drämmer telefonen med full kraft i mitt eget ansikte. Det är framgångsrikt på så sätt att samtalet avslutas, men skärmen är täckt av näsblod.

Jag börjat desperat att torka av luren med handskarna samtidigt som tårar rinner ur mina ögon och blod fortsätter att rinna ur min näsa. Halva Kungsgatan har stannat upp för att titta på mig vid det här laget. Handskarna är genomdränkta av blod och mitt ansikte ser helt demolerat, när det plötsligt ringer. Jag anar genom tårarna och blodet att det är ett mycket efterlängtat samtal från chefen för Dramaten som övervägt att beställa en svit av pjäser av mig. Vi har ringt om varandra flera gånger och jag inser att jag måste svara.

Jag sliter av mig ena handsken och trycker med fingret på den nedblodade skärmen. Ingenting händer. Mitt finger plaskar nu ursinnigt runt i alla hörn, helt utan resultat. Jag misstänker att blodet kortsluter skärmen på något sätt och drar därför hela telefonen mot min vargpäls. Flera gånger, tills armen på pälsen är helt nedblodad. Sen försöker jag svara igen, men då rinner en tjock stråle blod från min näsa och studsar på skärmen och vidare ned på mina cowboyboots. Jag gnider telefonen mot mina gröna manchesterbyxor och försöker svara igen. Ingenting fungerar och jag står med armarna slappt hängande utmed sidorna och låter blodet och tårarna strömma okontrollerat ur mig. Som en skadeskjuten varg, så känner jag mig.