Djupa tankar.
anders tempelman
Jag ligger i magnetröntgenkameran och reflekterar över mitt liv, mina val och missgärningar. Det är lätt att hamna där när ens inre blir kartlagt. Jag har kalsonger, strumpor, ett blågrönt sjukhusförkläde och hörlurar på mig. I min hand har jag en knapp som jag kan trycka på om jag får panik. "Varför skulle jag få panik?" frågar jag syster som jabbar med en nål för att hitta en av mina vener som i rent självförsvar dragit sig så långt in i kroppen som den bara kan. Syster hör mig inte och lyckas till slut gräva in en nål och skickar mig sen raskt in i trumman.
Min näsa är snubblande nära det välvda taket, mina axlar skaver mot sidorna och systers röst hörs i lurarna. "Då börjar vi. Ligg still." Maskinen börjar att hamra samtidigt som dragspelsmusik börjar ljuda i lurarna. Då är jag snubblande nära panik. Jag försöker tänka att det är som att ligga i ett solarium. Samma trånga yta, hopplös musik och kanske samma härliga cancerrisk - minus den fräscha brännan. "Nu sprutar jag in kontrastvätskan" säger plötsligt syster uttryckslöst i lurarna och jag känner någonting kallt strömma in i kroppen.
Jag tänker på mellanöstern, de stigande räntorna och att odlad lax inte innehåller någon omega 3. Sen börjar jag undra hur mycket syster egentligen ser på sin skärm. Sitter hon och tittar på mitt kön nu, kommer jag på mig själv att undra? Maskinen hamrar vidare och jag känner mig utspädd och skör.