Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne.